Efter att England besegrat Spanien gjorde Stuart Pearce en poäng av att gå fram till Fabrice Muamba i omklädningsrummet. Inför alla de andra engelska landslagsspelarna betonade han:
– Det där var en lika bra insats som defensiv mittfältare som jag någonsin tidigare sett.

***

Jag porträtterar den engelska förbundskaptenen i tidningen idag, tar er med till bakgrunden som gjorde honom till ”Psycho”. Den här lilla historien fick inte plats, men den är extra betydelsefull, då den säger en hel del om både Stuart Pearce och Fabrice Muamba.

Pearce är ju en man formad i ett England som knappt ens längre finns. Han är uppfostrad av en pappa som jobbade 18-timmarsdagar, som smällde till om barnen var olydiga och som ansåg att det var varje engelsmans plikt att ställa sig till arméns förfogande.

En sådan bakgrund kan ta en människa i flera olika riktningar. Dennis Pearce – familjens storebror – blev först yrkesmilitär, sedan fascistoid missnöjespolitiker. I EU-valet häromveckan kandiderade han för BNP, Englands motsvarighet till Nationaldemokraterna.
– Vårt land är fullt. Det är dags att stänga dörren för immigranterna.

BNP har gjort en grej av att inte räkna mål gjorda av färgade engelska landslagsspelare.

***

När Fabrice Muamba var åtta år gammal så lämnade hans pappa familjen.
– Det fanns folk som letade efter honom.

Vid den här tiden bodde familjen Muamba hemma i sitt Kinshasa. Pappan Marcel var politiker i president Mobuto Sese Sokos regering, och hade hamnat i livsfara efter ett kuppfösök som återigen kastade Kongo in i inbördeskrig.
– Pappa var i stor fara, och visste att han kunde bli dödad. Han tog oss till sin bror Ilungas hus, för att det var säkrast för oss. Själv var han tvungen att fly landet, har Muamba sagt till The Guardian.

Tre år senare landade Fabrice Muamba på Heathrow. Äntligen hade hans pappa fått politisk asyl i England, och hans familj hade fått tillåtelse att följa efter honom.
– Det var den 6 december 1999, och jag hade aldrig upplevt en sådan kyla. Jag skakade av köld när jag gick av planet.

Fabrice Muamba var fylld av dubbla känslor. Glädje över att återförenas med sin far, sorg över att hans farbror Ilunga dödats i Kongo – och osäkerhet inför vad som väntade honom.
– Första dagen i min nya skola var jag väldigt förvirrad. Alla pratade så snabbt, och det var bara hemskt. Jag kunde inget annat än franska. Men fotbollen gav mig respekt. När det dök upp en boll var det jag som styrde och ställde. Alla frågade: ”Vem är den där ungen?”. Jag hade aldrig några problem i skolan efter det.

***

Jag känner själv ingen samhörighet med Stuart Pearces enorma patriotism, men det finns ändå en helt avgörande skillnad mellan honom och hans storebror. Stuart Pearce dömer människor efter vilka de är och vad de gör, snarare än var de är födda och vilken hudfärg de har.

För honom är en landsförrädare en sådan som Peterborough-födde David Bentley, en slyngel som sviker sitt landslag när det behöver honom. En sådan som Fabrice Muamba, som tar sig igenom helvetet på jorden för att en dag få dominera mot Spanien i den engelska landslagströjan? Good patriot. Made your country proud, son.

/Erik Niva