Medan Erik Niva är på väg ut på sommarlov i någon form av baltarkipelag är jag på väg… absolut jävla ingenstans.

Statens Järnvägar har dörrproblem, om som timmar kommer och går på Malmö C börjar jag få allt svårare att uppskatta de metaforiska värden ett ord som ”dörrproblem” erbjuder.

Så till vad ska vi använda tiden?

Eftersom jag inte kommer på något bättre gör jag det gamla vanliga, och kastar mig in i att korrigera Erik Niva. Eller, egentligen inte, det jag är ute efter är att korrigera något betydligt mer lättkonfronterat – den tyska historieskrivningen.

”Så sent som 2001 skapade ändå Gerald Asamoah rubriker som den första mörkhyade mannen i det tyska a-landslaget” skriver den baltflyktade barnbäraren i dagens korta men substantiella inlägg om immigranternas roll i tysk fotboll.

Och det är ju sant. Och det är ju inte sant.

Att rubrikerna fanns där är helt sant, liksom att det enade Tyskland aldrig hade mönstrat en svart spelare förrän Asamoah gjorde entré häromåret. Asamoah är också den förste spelare med afrikanska föräldrar som gjort landskamper. Så långt, så rätt.

Men om vi nu har en chans att prata lite om Erwin Kostedde ser jag inte varför vi ska låta bli.

Kostedde föddes i Münster ett år efter krigsslutet, hans far var en svart, amerikansk soldat och hans mor tyska.
– Efter kriget fanns tre ”Mischlinge” (mulatter) i Münster och vi kände varandra. Den ene var en korgosse och dog i en trafikolycka efter en begravning. Den andre drunknade i Aasee. Redan som barn fick jag panikångest, livrädd att det fanns något sorts förbannelse över oss, har Kostedde berättat i en av alla utmärkta texter i tyska magasinet 11freunde.

Kostedde hade en rik karriär. Han var skyttekung i belgiska ligan med Standard Liège, vann skytteligan i Ligue1 med Lavallois, spelade med landslaget på Wembley och gjorde årets mål i tysk fotboll 1974 (en dryg minut in här). Men identitetsproblematiken följde honom fotbollslivet igenom. När han spelade med BvB lär hemmafansens rasism ha fått honom att under en period bara spela bortamatcher.

Störst var och förblev han i Offenbach (fram tills bara för ett par år sen fanns ännu ett klubbfanzine med namnet Erwin). Han har berättat om sina starkaste minnen därifrån.

– Vår första Bundesligamatch mot Eintracht Frankfurt 1972. Rivaliteten mellan Offenback och Frankfurt är lika het som mellan Dortmund och Schalke. Redan fyra veckor före derbyt började skådespelet. Jag gjorde 1–0, men sen öste  Grabowski, Hölzenbein och gänget på ordentligt. Två Grabowski-mål kom och vi släpade efter. Sen minns jag det som igår: De sista fem minuterna… Sigi Held kom igenom, slog ett inlägg och jag var där: 2–2. Och strax före slutsignalen gjorde jag segermålet 3–2.

– Måndagen efter var jag tvungen att ta min bil till min Fiat-verkstad i Frankfurt. De betjänade mig inte! Sen kom returen på Waldstadion, med tusen frankfurt-fans som sjöng ”Tio bögar och en nigger!”.

Kostedde gjorde bara tre landskamper för Västtyskland, ytterligare en svart spelare (Jimmy Hartwig, tysk mästare och europamästare med HSV) spelade landskamper efter det. I en intervju med the Independent 2001, där han i samband med Asamoahs landslagsdebut beklagade att hans egen och Kosteddes livshistoria raderats ur det kollektiva medvetandet, berättade han om erfarenheten att representera Tyskland:

– När jag spelade med landslaget utomlands skrek de åt mig och undrade ”vad vill du, din skittysk?”. Och när jag kom hem till Tyskland och spelade i Bundesliga ropade fansen ”Hey, ditt niggersvin!”. Jag undrade för mig själv: Vad är jag? En skittysk eller ett niggersvin?

Erwin Kostedde avslutade sin spelarkarriär under tidigt 80-tal, och hade en kaxig hållning till livet efter fotbollen:
– Jag ska aldrig jobba mer, bara stå i baren och dricka drinkar.

Det gick inte riktigt så. Efter en rad dåliga investeringar var han rätt illa ute. När hans Västtyskland firade sin sista VM-titel 1990 satt Kostedde i arresten, anklagad för att ha rånat en spehall. Han frikändes efter en månad, men pengarna var borta. För de germanofila av er finns en fin, bred text om fotbollsspelares post-karriära ekonomiproblem här.

I dag lever Kostedde ett på många sätt rätt undanskymt liv. Han intervjuas då och då, och grabbarna bakom fanzinet Erwin brukade spela i hans namn när St Paulis anarkofans arrangerade sin årliga anti-rasist-cup för supportrar.

Och som genom ett under har mitt tåg plötsligt börjat rulla norröver. Dörrproblemet är löst, vi fick ett nytt tåg.

Men jag har ingen semester. Och det har börjat regna något fruktansvärt.

/Simon Bank