Om inte om.

Jag har precis avslutat en krönika om en av de märkligaste, mäktigaste fotbollsmatcher jag sett från en läktare.

Vad har vi?
Liverpool–Milan, förstås.

Italien–Frankrike, förstås.

Danmark–Sverige, förstås.

Det var nog det.

Det hade ju gått att skriva en bok, eller två, om England–Sverige. Det blev till slut en text som mest handlade om känslan av att ha vunnit mer än man förlorat. Jag känner att jag kanske borde ha skrivit mer om Marcus Berg, som var den här matchens i särklass bäste spelare.

När ingen annan längre orkade/kunde springa svävade han runt på sitt eget Göteborgsvarv. Det var en sekvens efter 98 minuter när han för fram bollen själv, tar ett hyfsat avslut – och sedan spurtar trettio meter hemåt för att försvara. När han stoppat kontringen ställde han sig och stretchade.

Marcus Berg är från Torsby.
Han är också den förste spelare som snuddat vid ett môcke, môcke, môcke, môcke bra på Svennis-skalan.

Kanske fattades det ett straffmål.

Môcke bra:

Ola Toivonen – Fabrice Muamba.

Môcke, môcke bra:

Gustav Svensson – Micah Richards.

Môcke, môcke, môcke bra:

Marcus Berg – James Milner.

 

När det väl blev straffar tittade jag mest på Psycho. Stuart Pearce är, som ni vet, besatt av straffavgöranden. Han har rankat sina skyttar från ett till 23, låtit dem träna straffar i två år, kartlagt alla motståndare. Jörgen Lennartsson är mer inne på att man inte riktigt kan träna straffar, och jag håller med honom till en viss gräns. Det ÄR en jävla skillnad på att slå straffar på träning med polarna och att göra det i skarpt läge. Samtidigt störs jag av att höra att de svenska kaptenerna lagt över en del av ansvaret på spelarna själva. Inför straffavgöranden ska en tränare visa för spelarna att det är han, bara han, som tar ansvaret för missar och mål.

Men Sverige förlorade inte på det.

Sverige var ett bättre lag än England över 90 och 120 minuter, de var det även i stora delar av första halvlek – men bjuder man på tre hörnmål ska det mycket till för att vinna matcher.

Hur som helst. Straffarna. Psycho.

Två år efter den hysteriska strafforgien mellan England och Holland i en annan semifinal (11–12), och nitton år efter Pearces eget stora strafftrauma slog Marcus Berg en exakt kopia (just efter att Millie Milner härmat Beckham 2004) av den straffen.
Bollen mitt i mål, målvakten till vänster, ett par ben i vägen 1990 (1.35 in på klippet)
Bollen mitt i mål, målvakten till vänster, ett par ben i vägen 2009. (8 sekunder in på klippet)

Jag vet inte om man kunde se det i tv, men Psycho firade inte då, och han firade inte sen. Dels för att han inte tyckte att en finalplats är ett slutmål som ska firas, dels av ett helt annat, personligt skäl.
– Jag är mycket respektfull mot dem som förlorat på straffar. Jag har gjort det själv, så jag vet hur det känns, sa han.

Pearce gjorde upp med straffspöket i dag. Igen. Möjligen var han också ett par centimeter ifrån att gambla bort sina sista, försvinnande små chanser att bli engelsk a-förbundskapten i fotboll. Med en halvtimma kvar började han coacha för finalen, han plockade ut Gabby Agbonlahor som trots allt hjälpte ett spelsvagt lag att hålla i bollen, och han plockade ut Mark Noble som trots allt var en av få konstruktiva krafter från mittfält och bakåt.

Om det hade rasat hela vägen hade Psycho haft en tuff dag på jobbet idag.

Nu är det vi istället, men vi tröstar oss med att det – alldeles utan fjantiga brösttoner om att U21-spelare är samma sak som A-spelare – ser ut som att vi räknat ut vår fotboll ett par veckor för tidigt.

Det har varit en glädje att få uppleva det.

/Simon Bank