I dag skulle vi kunna prata lite om intresse, den smått obegripliga sorten.

Jag satte mig på tåget till Malmö, försökte läsa ikapp gamla mejl och sova ikapp förlorad sömn. Sen gick jag och satte mig framför Horst Hrubesch (mannen som i min sjuåriga hjärna 1982 var monstret som med outtömlig, ogripbar ondska gjorde Alain Giresse ledsen) och Stuart Pearce på EM:s sista dag-före-match-konferens.

Tyskland–England. Klassiskt möte. Två legendarer som tränare.

Vi var kanske en handfull svenska journalister där, om ens det. Sverige har åkt ut, så alla har åkt hem. Hur som helst, Pearce hade gått in i psykosmode och stirrade ner varenda journalist som vågade ställa en fråga. Hrubesch log Öresundsbrobrett och lovade att Tyskland skulle vinna det här inom 90 minuter. Inga straffar.

Jag satt mest och funderade på vem av dem som skulle vinna en MMA-fajt. Kom fram till Pearce, på fart och galenskap. Svennis ska, apropå galenskap, ha sagt att Pearce vore en finfin förbundskapten för England. Fast vad ska han säga.

Vi fick se en kvart av tyskarnas träning, jag ägnade den åt att titta på Manu Neuer. Det var bara banal inläggs-och-utspels-träning, men jag borde filmat och skickat filmen till alla Sveriges unga målvakter. Den här maskinbilden av tyskar är ju ett otyg – Tyskland är en kulturstat, en av världens rikaste och känsligaste – men ni skulle verkligen sett.

Kurti Kowarz, målvaktstränaren, slog kanske 30 högerinlägg, alla var bättre slagna än något jag sett i allsvenskan i vår. Neuer plockade ner dem och hade två alternativ – två spelare som stod på varsin sida av mittlinjen, femtio meter bort.

Han slog helvolleys, halvvolleys och på rullande boll, med vänster och höger fot,  och man hade kunnat placera ut äggkartonger över hela planen minus just de fem kvadratmeter där de två mottagarna stod – han hade inte krossat ett enda ägg.

När Neuer väl missade en utboxning, efter sju-åtta minuter, blev han förbannat.

Fascinerande.

•••
•••

Och samma helg, hemma hos Neuer i Nordrhein-Westfalen, har hans svurna Schalke-fiender i Dortmund hållit sommarens första träning.

15 000 fans kom för att se på.

Dortmund snittade sina modiga 73 000 i Bundesliga i fjol, men säsongen slutade med att de tappade sin europaplats i sista omgångens sista minut. Man hade kanske kunnat tro att intresset skulle minska något.

Man hade i så fall trott fel.
BVB har hittills sålt 45 400 säsongskort, ytterligare 4600 står i kö för att köpa. Vi har alltså att göra med en av kontinentens absolut mest attraktiva biljetter, med en gigantisk efterfrågan, med en modern inramning och en ytterst levande supporterkultur.

Dagens fråga: Vad kostar en säsongsbiljett, 19 matcher på Südtribüne?

Dagens svar: 180 euro. Lite mer än en hundralapp mer match.

Make of that what you will.

 

•••

En sak till, apropå nästan inget alls: I måndagstidningen skriver jag en duktig genomgång av tidigare engelsktyska och tyskengelska fotbollsklassiker. Väl framme vid 90-talet var de förstås svårt att inte dra in tabloid-dimensionen från tiden när de värsta krigs- och hetsreferenserna präglade all engelsk bevakning av tyskmatcherna (”Achtung! Surrender!”, ”Heroes 1, Janckers 0” et cetera, et cetera ).

Väl inne på temat brittiska fotbollsrubriker snubblade jag över en gammal pärla jag hade missat helt. Från etikerna på the Sun, efter att Inverness Caledonian Thistle FC chockspöat Celtic i cupen säsongen 99/00, i all sin självlysande brittbriljans:

Super Caley go ballistic, Celtic are atrocious.

/Simon Bank