Kanske är det för att Simon rubriksatte ett inlägg häromdagen med en Jayhawks-referens – den enda konsert vi båda två gått på, oberoende av varandra, var Jayhawks på Nalen för några år sedan – men hastigt har vi nått en ny nivå av samförstånd här i bloggen.

I dagens tidning tar vi därför gemensamt ut U21-EM:s All Star Team, faktiskt utan några som helst svårigheter att komma överens.

Vi kände visserligen att det borde vara med några fler spelare från finallagen, men kunde inte hitta några. Vi tyckte inte att Ola Toivonen var direkt självskriven, men kom inte på ett enda namn som på allvar kunde utmana. Vi funderade på om fyra svenskar inte var någon för mycket, men kom fram till att nä, det var det minsann inte alls.

What you say? Är vi rätt på det?

Målvakt
Manuel Neuer, Tyskland
Vi visste att Manu Neuer var väldigt stabil, och i semifinalen fick vi nu lära oss att han även är en inspirerad improvisationsmålvakt. Halvvolleyräddningen på Balotellis frispark på stopptid är det största tyska ögonblicket i turneringen. 

Högerback
Andreas Beck, Tyskland
Inte så mycket för det avgörande semifinalmålet, utan mer för det outtröttliga bombandet upp och ner för högerkanten turneringen igenom. Lika bra offensivt som defensivt. Kommer att vara det tyska a-landslagets högerback i ett årtionde. 

Mittback
Micah Richards, England
Lika virrig som alla andra under Sveriges galna 15-minutersupphämtning, men det är å andra sidan enda gången i turneringen som det här fysiska fenomenet varit möjlig att passera. Kan ensam bära upp ett helt försvar. 

Mittback
Benedikt Höwedes, Tyskland
Född blott 200 meter ifrån den tyske försvarsgeneralen Christoph Metzelders uppväxthus. Den nye Metzelder, alltså?! Nej, ledarfiguren Höwedes har förutsättningarna att bli en större mittback än föregångaren någonsin blev. 

Vänsterback
Domenico Criscito, Italien
Den gamla skolans vänsterbackar var fysiska, iskalla, defensiva. Den nya skolans är konstruktiva kantkvicksilver. I EM bevisade Criscito i match efter match att det går att vara både och. 

Högermittfältare:
Rasmus Elm, Sverige.
Kom in från A-landslaget och visade precis hur stor skillnaden kan vara mellan dem som är och de som kan bli. Blandar en total pålitlighet med momentan briljans, och är den perfekta syntesen mellan gammalt och nytt i svensk fotboll. 

Innermittfältare:
Gustav Svensson, Sverige.
Kom som en blåvit mittfältsmanglare, men växte för varje match med det spelansvar han fick. Täckte oerhört mycket mark defensivt, men fördelade också boll och skötte uppspel på ett större och oändligt mycket mer lovande sätt. 

Vänstermittfältare
James Milner, England
Har missat två viktiga straffar, och är ändå given i det här laget. Det säger en hel del om hur klokt, förståndigt och kreativt som Milner agerat i alla andra situationer. Englands anfallsspel har ofta varit i stort sett beroende av honom. 

Högeranfallare
Sebastian Giovinco, Italien.
EM:s minste spelare var en av få som verkligen backade upp sin hajp. Trixade runt med sina pigga fötter, men behärskade också det större spelet – och visade Sverige exakt hur mycket en fin fot betyder i inläggsspelet. 

Center:
Ola Toivonen, Sverige.
I en turnering där de stora ”niorna” var rätt misslyckade spelmässig växte han för varje match som gick, i takt med att kombinationsspelet med Berg varvade igång. Lär sluta tvåa i skytteligan. 

Vänsteranfallare:
Marcus Berg, Sverige.
Inte så mycket att snacka om, va? Gick in i EM som en lovande striker från Groningen, men visade att han behärskar ett mycket bredare spektrum än så. Turneringens bäste spelare, utan tvekan.

Så. Nu ska jag ta och fundera på om det är värt att börja bry sig om Confederation’s Cup.

/Erik Niva