Jamenvafan. Regnet försvann någonstans vld Katrineholm, nya Madness är bättre än jag någonsin trott, det är match ikväll – så det är väl lika bra att kicka igång det här U21-segmentet som utlovades samtidigt som jag annonserade min bloggpaus.

Arbetsfördelningen är uppritade enligt den beprövade mästerskapsmodellen; en visionärt begränsad Simon Bank ägnar sisådär tre veckor åt att följa samma allsvenska spelare som han följer under det övriga sommarhalvåret, en vidvinklad världsman som jag själv har resten av kontinenten som mitt arbetsfält.

Alltså – mot Halmstad, mot Örjans Vall.

Idag ägnar jag mig annars åt den mest grundläggande av förhandsfunderingar i tidningen – den som är lika ofrånkomlig som hopplös – vilka vinner?

Egentligen tippar jag väl mot bättre vetande, men något i mig säger ändå att det här har förutsättningarna att bli turneringen där England till sist börjar kränga av sig sin alldeles för gamla förlorarmantel.

De har spelarna – Hart—Mancienne, Richards, Onuoha, Gibbs—Milner, Cattermole, Noble—Walcott, Agbonlahor, Johnson är en så gott som komplett elva, som enbart saknar en riktig playmaker – och det har den kollektiva drivkraften som kan bli så viktig i en turnering väldigt präglad av individuella ambitioner.

Och krisar det så slänger de väl bara upp Joe Lewis på topp.

I övrigt är det ungefär såhär jag ser på de lag som har en rimlig chans att gå vidare:

* Italien. Kanske det allra mest ”färdiga” laget av alla. En elva i stort sett utan svagheter, och fullpumpade av den taktiska vinnarsmartness som en Serie A-fostran fortfarande ger.

* Spanien. Kommer att styra matchbilden i samtliga matcher de spelar, men herregud… Fábregas, Ramos, Pique, Silva, Mata och Busquets saknas samtliga. Det här är egentligen Spanien B, och att de ändå är en realistisk segerkandidat är en otroligt styrkedemonstration.

* Serbien är, som vi vet, precis hur farliga som helst. Kan vinna varje enskild match, men totalt sett tycker jag ändå att truppen saknar några hack av seniorerfarenhet. Hade velat ha både Kuzmanovic och Subotic i truppen.

* Tyskland är defensivt stabilt, samtidigt som deras nya, multikulturella landslagssammansättning för med sig en ännu större bollskicklighet än de tidigare haft. Saknar bara de riktiga målgörarna – men det är då ett rätt stort aber.

* Sverige har utvecklats enormt under den ”resa” som Lennartsson/Söderberg gillar att referera till, och går nu in i turneringen som ett lag som förtjänar att vara där, snarare än ett värdland som bara fått en friplats. Att vi har ett individuellt sett bättre lag än på länge är väldokumenterat – men jämfört med konkurrenterna ligger vi likafullt ändå efter vad gäller enskilda spelares matchvinnarkvaliteter. Ser semifinal som ett maxresultat.

Vad tror ni själva?

/Erik Niva