Medan vakterna på Swedbank Arena Maison Madsen gör allt de kan för att komma på ett skäl att inte slänga ut oss ska jag göra mitt bästa för att lägga till ett par spår från en fantastisk kväll som varken fått plats i Erik Nivas lovtal här eller i min krönika till onsdagstidningen.

Jag trodde inte det här.

Jag trodde det inte när jag läste laguppställningarna, jag trodde det inte när jag satt och plöjde serbmatcher på video igår, jag trodde inte på det när Veljovic gjorde ett serbiskskt segertecken mot läktaren och resten av laget gjorde utfall mot den mäktiga serbiska klacken före avspark.

Fan vet om jag tror det än.

(och precis där tog vakternas lista över tänkbara skäl slut, jag fortsätter sen)

Okej. Tillbaka på hotellrummet i Helsingborg. Vad var det vi såg egentligen?

•En Emil Johansson, som gjorde allt det vi efterlyst – och gjorde det direkt. Efter fem minuter av matchen hade han redan varit uppe och slagit två (bra) inlägg.

•En serbisk klack ur balans, som ändå höll sig i 70 minuter innan den började sjunga att Kosovo är serbiskt. Ungefär samtidigt stod det klart bortom allt rimligt tvivel att Sverige hade vunnit matchen och…

•…då borde förstås Lennartsson plockat av Marcus Berg och Ola Toivonen.

– Vi tyckte inte matchen var avgjord, och de är viktiga för vårt spel, sa förbundskaptenen.

Jag kan förstå det på ett sätt, men på ett annat går det ju inte att tolka det som ett massivt underkännande av bänken. Jag menar, Sverige leder med 3–1, på hemmaplan, med 20 minuter kvar, mot nio man – och kaptenen tycker ändå att det skulle vara för riskabelt att sätta in, låt säga, Denni Avdic och Robin Söder.

•Lola var acceptabel, Kacar var en kämpe hela vägen in i mål. Annars var all serber usla i olika grad.

•Mattias Bjärsmyr var bra i spelet, men framför allt var han fenomenal i rollen som lagkapten. När serbiska klacken vräkte saker över Johan Dahlin var Bjärs direkt framme hos Lola, kaptenen i Serbien, för att tala om för honom att han borde lösa det. Varje gång det hettade till fanns han på plats, snyggt och lugnt och med rak rygg.

•…vilket leder oss in på Wernbloom. Han borde såklart inte tagit den där varningen. Någon borde rusat dit, för det var en hotfull situation, men det var inte Wernblooms jobb. Men det är nu en gång den sortens spelare han är. Om man tar bort engagemanget och passionen ur Wernbloom – vad är han då?

En lång kille från Kungälv som kan trixa, är vad han är då.

•Toivonens bästa match hittills, by a mile. Förut har han och Berg gjort sitt, här förstärkte de varandra i varje situation. Och målet var förstås så rasande elegant som bara en Degerforspôjk kan vara elegant.

•Efter 38 minuter sköt Rasums Elm från 50 meter. Det var den sortens kväll, han kunde tycka att det var en bra, rimlig idé – och det kändes nästan bara logiskt.

•Emil Johansson, igen: Det var så rasande befriande att se spelare vars första blick hela tiden, i varje enskild situation, riktades framåt.

•Förut i veckan pratade vi om hur det här laget skulle kunna ta nästa steg. Svaret var förstås att alla de spelare som gjort halvdana insatser skulle kunna lyfta sig ett snäpp: Toivonen, Bajrami, Johansson. I går var alla de där tre bland planens bästa.

•…och hur mycket anfallsfotboll vi än pratar så – planens bäste var en dammsugare från Göteborg. Gustav Svensson var själva armen i den här svenska vågen. På kompetent defensiv bygger vi fortfarande den svenska fotbollens kyrka.

I evighet. Amen.

Efterlyser ni ödmjukhet och Englands-fokus så får ni tåla er ett par timmar. Nu ser jag kudden. Nu ser jag inte kudden längr…

/Simon Bank