Same old story.

Lite senare kommer det en ny bok av världens kanske ledande fotbollsjournalist, Simon Kuper. Den heter ”Why England Lose”. En del av undertiteln är ”…and why Germany win”.

Det är en bok som har behövt skrivas.

Ser man till spelarmaterial eller matchbild är det ju egentligen obegripligt att den här finalen slutar som den slutar. England har bollen 61 procent av den första halvleken, de har matchens i stora stycken två bästa spelare i Milner och Muamba, de har ribbskott och klackar som räddas på mållinjen – och de förlorar med 4-0.

Nu är det väl visserligen ändå inte den här matchen som allra mest behöver de där komplicerade idrottsekonomiska modulerna som Kupers bok tydligen bygger på, för den ska vi nog kunna ro i land med lite enklare förklaringsmodeller.

Englands lag var rätt och slätt för ojämnt. De hade Milner, Muamba, Richards och en finaltänd Cattermole – men de hade en reservmålvakt som kostade dem matchen, en högerback som inte kunde positionerade sig, en inhoppande mittback som drog på sig frispark i varenda nickduell, en lagkapten som försvann och en Theo Walcott som aldrig någonsin i hela sitt liv kommer att kunna leverera som ensam center i en stormatch.

De hade ett lag med alldeles horribelt stora hål.

Tyskland hade inga sådana problem. Med en försvarsmur helt utan sprickor och ett lag som i övrigt vet exakt vad som förväntas av dem så bjuder de inte på någonting. Det räckte för dem att göra det de skulle, att sköta sitt – och att vänta på att England skulle trycka på självförstörelseknappen.

Och så hade de ju Mesut Özil.

Tillsammans räckte det till en utklassning. 4-0 blev det, och det är givetvis förkrossande, förnedrande siffror i en match med den här bakgrunden. Det är siffror som samtliga dessa spelare kommer att bära med sig under resten av sina karriärer, på helt olika sätt.

Turneringen som speakern på Madsen Square Garden kallar ”The Uefa Under Tjugo-One Championship” är slut och över, men har ändå lämnat oss med en fråga: Vad hade egentligen hänt om turneringens bästa offensiv ställt mot dess bästa försvar? Vad hade hänt om Sverige fått möta Tyskland?

***

Målen?

1-0.
2-0.
3-0.
4-0. 

***

Det måste nämnas. Jag har aldrig tidigare varit rädd för en fotbollstränare, men den här gången följde jag finalen från en plats fem meter ovanför Stuart Pearces position.

Att Sebastian Boenisch vågade räcka ut tungan åt ”Psycho” efter att ha varit en mikrosekund ifrån att få huvudet inslaget – då han sparkat ner Milner precis framför den engelska bänken – det är en sådan där fotbollsgåta som jag aldrig kommer att förstå.

/Erik Niva