Håhåjaja. Upp i ottan, ta en dusch, åka tåg genom Sverige. Another day, another dollar.

Den här ägnar jag åt Alexandra Lemassons romandebut ”La petite folie”, åt mitt tuggummi och åt att följa upp dagens bästa videoklipp.

Ni har förstås redan sett hur Cruzeiros Zé Carlos utvecklat sin matchritual ett snäpp för långt.

Ni vet:

Ta på sig benskydd.

Smörja in liniment.

Peppa lagkompisarna.

Knyta skorna.

Ställa upp på planen och vänta in signalen.

Bli utvisad och gå hem.

 

Europa Calling vore nu inte Europa Calling om a) den aldrig fått sitt ostiga namn och b) om den inte sökte en förklaring till vad som får en spelare att dra på sig en utvisning efter femton sekunder.

 

Zé Carlos har ju varit en rätt lugn anfallare genom sin karriär. Tuff och stark, men aldrig någon elak jävel. Så vad var nytt den här gången? Jo, det ska jag tala om.

Han hade bytt stil.

Efter att i hela sin karriär ha lubbat runt med en sån här krusig nackhårsfrisyr som borde ge en utvisning efter femton sekunder så bestämde han sig för att ändra nåt inför just den här matchen. Han lät saxen och rakapparaten gå.

– Jag berstämde mig för att ändra look. Jag har haft långt hår i mer än fyra år, men till slut tröttnade jag. Jag hade inget emot jämförelserna med Oséas (en gammal Cruzeiro-hjälte från tidigt 2000-tal), men det tog så lång tid att fixa håret efter träningarna, förklarade Zé.

Tacka fan för att det gick som det gick.

 

Och för att dra den här hårresande historien ett varv till kan vi väl ge oss på att lista ett par andra hjältar i kategorin ”snabba röda”. Det roligaste är ju, som bekant, inte korten i sig utan vad spelarna säger efteråt.

 

15 sekunder:

Zé Carlos, Creuzeiros. Mot Atletico Mineiro 2009.

Offence: Armbåge.

– Jag halkade, försökte kontrollera bollen, vände mig och min arm träffade Renan i ansiktet. Jag sa till och med förlåt, men åkte ut. Det var inte illa menat, det var helt ofrivilligt och jag ber fansen och mina medspelare om ursäkt.

– Vi ville vinna och spela bra, men den här dagen kommer att vara en väldigt ledsam dag för mig och min familj.

 

13 sekunder:

Kevin Pressman, Sheffield Wednesday. Mot Wolves 2000.

Offence: Hands utanför straffområdet.

– Jag kommer att överklaga utvisningen, för bollen tog i bröstet. Jag inser att jag gjort ett avtryck i historien, men det är inget jag är stolt över.

 

10 sekunder:

Giuseppe Lorenzo, Bologna. Mot Parma 1990.

Offence: Slog ner en Parma-spelare.

”Il Pino” håller fortfarande det italienska rekordet.

 

8 sekunder:

Patrik Tronborg, Brønshøj. Mot Stenløse 2009.

Offence: Bråk, eftersläng, petig domare.

– Jag tror att jag hört om en som fått rött kort redan efter sju sekunder. Men jag tror nog att det är danskt rekord!

 

 

5 sekunder:

Tomo Sugawara, Tokyo Verdy. Mot Sagan Tosu 2009.

Offence: Frilägesutvisning.

Alltså, Tomo är egentligen Verdys mittfältschef. Han har spelat i Brasilien och har rutin så det räcker och blir över. Han borde verkligen, verkligen veta att matchen börjar när domaren blåser – och att japanska domare är rätt sugna på att synas.

 

3 sekunder:

David Pratt, Chippenham Town. Mot Bashley 2008.

Offence: Våldsam tackling.

Javafan, han får väl berätta själv:

– I’m already closing the ball down, and I’d just basically gone in to tackle the ball more than the player, just challenge the ball, and the referee didn’t think so. (He thought I) Caught him badly which I personally didn’t think that I’d done.

Radiointervjun från the Beeb är alldeles underbar.

 

 

2 sekunder:

Lee Todd, Cross Farm Park Celtic. Mot Taunton East Reach Wanderers 2000.

Offence: Protest.

I all enkelhet: Spelare står bredvid domaren. Domaren blåser igång matchen. Spelare säger ”Fuck me, that was loud”. Domare visar ut spelare för ovårdat språk och protest.

– Jag svor inte åt domaren eller nån annan. Jag muttrade bara för mig själv, han blåste nästan örat av mig. Fotboll är en sport för män och spelare svär hela tiden, men jag blev utvisad innan matchen ens börjat.

 

0 sekunder:

Keith Gillespie, Sheffield United. Mot Reading 2007.

Walter Boyd, Swansea. Mot Darlington 1999.

Offence: Armbåge x 2.

Båda blev inbytta, båda skickade varsin armbåge i ansiktet på Stephen Hunt (Gillespe) och Martin Gray (Boyd), båda åkte ut utan att ha spelat en enda sekund.

– Jag träffade honom med en utsträckt arm snarare än att jag smällde på honom i ansiktet med en armbåge. Jag var inte alls nöjd med hans reaktion. Han övervägde att stå upp men la sig ner i slow motion, och det hjälpte ju inte mig. Det som hände sen fick mig att se rött. Jag såg att han log och skrattade åt mitt röda kort. Jag blev så arg att jag tryckte till honom i ansiktet, sa Gillespie.

– När jag blev utvisad mot Darlington var jag extremt deprimerad, väldigt låg. Jag visste inte ens om jag skulle kunna komma tillbaka. Men efter matchen samlades hela laget bakom mig och sa åt mig att hålla huvudet uppe, sa Boyd.

 

Det var det, det. Nu ska jag läsa vidare i en väldigt blek bok. Något annat man borde ta sig för?

 

/Simon Bank