Högtidsdag i Sverige, en gammal vän kommer hem igen och vi kallar den för allsvensken (det här är en blogg, vi rimmar sämre än Eminem).

På väg till Hammarby–Trelleborg, med mer sug än vad som borde vara lämpligt. Det finns ju så mycket att ta reda på, och jag snuddade vid kanske hälften i dagens tidning.

Hammarby kommer att spela utan Charlie Davies, som har minst tre skäl att inte möta Trelleborg. Det ena är att han är på väg bort, det andra är att han är hemma, det tredje är att han är avstängd.

Eftersom det nu råkar vara den fjärde juli, Independence Day och allt, så tycker jag att det är på sin plats att vi stannar lite vid Charlie och USA ändå. Han har ju haft en fascinerande utveckling i Sverige, lärt sig att tänka fotboll och använda sina fötter till annat än att springa väldigt, väldigt fort.

I natt firar han nationaldag med att spela premiär i Gold Cup, de nordamerikanska mästerskapen. Halva truppen från Confed-succén har lämnat in, men Charlie är kvar – och amerikansk fotboll soccer har ett järn att smida medan det är varmt.

Matchen, mot Grenada, går på Qwest Field, hemma hos Fredrik Ljungberg i Seattle.
Lite Davies-snack ur Seattle Times:
– Om vi kan fortsätta spela bra och utvecklas som lag tror jag att många fler kommer att följa oss och verkligen stötta oss.
– Det (Confed) var fantastiskt. Stämningen var otrolig. De behandlade oss förstklassigt och allt vi gjorde jag oss rätt bra förväntningar inför VM 2010.
– Alla känner att vi måste fortsätta, många av de här killarna vill visa vad de kan.

Run, Charlie, Run.

Och apropå inget mer än Ljungberg och Seattle är det lite otäckt att läsa att Sounders inspirerats av Premier League på alldeles fel sätt. På andra gången på ett par månader har en av Ljungbergs lagkamrater anklagats för sexuella övergrepp.
Fredy Montero friades i april (utredningen lades ner på grund av brist på bevis), nu är det anfallaren Nate Jaqua som anklagas för ett övergrepp 2007. Den drabbade kvinnan stämmer spelaren, klubben och ligan på totalt tio miljoner dollar.

Just stämningen mot klubb och liga är intressant. Kvinnan hänvisar till att hon förmåtts lita på Jaqua just eftersom han var en känd fotbollsspelare. Man kan tycka att det är ett tecken på den sjuka amerikanska stämnings-skadestånds-traditionen, men efter ett tankevarv till är det ju inte så förbannat dumt. Engelsk fotboll, för att ta ett exempel, bygger upp spelare till ikoner – utan att ta särskilt mycket ansvar för att de samtidigt blir hela, sunda människor.

Mest är det en filosofisk tanke, knappast praktisk. Jag ska försöka följa fallet och se var det blir av till slut.

/Simon Bank