Hör ni?

Swoosh, swoosh, swoosh. Och för en gångs skull är det inte ljudet av sweatshops som gör Nike-skor, utan ljudet av ett flygplan som lyfter till en evighetspool och vulgärvackra middagar under medelhavshimmeln.

I’m off. Semester.

Och om ni nu tänker att ”nu kommer det bli tyst och trist här på bloggen” så har ni bara delvis rätt. Till skillnad från den oansvarige baltrumlaren Erik Niva så har jag förstås sett till att hålla åtminstone en lägsta skamnivå även under semestern. Jag kommer inte att färskblogga ett dugg, eller svara på kommentarer – men jag tänker portionera ut en liten miniserie med ett avsnitt per semesterdag.

Jag funderade länge på att döpa semesterserien till ”fontsizes jag gillar”, men de räckte inte till. Så jag kom på något annat: ”Elva fotbollsspelare jag älskat på gränsen till det osunda”.

Jag tar helt enkelt ut en all-star-elva med de spelare som jag sympatiserat mest med under mina formativa år. Ni kan se det lite som ett diskussionsunderlag, lite som ett självporträtt. Förutsättningarna är enkla:

1. Enbart spelare som avslutat karriären.

2. Inga svenska spelare.

3. Max tre Tottenham-spelare (och inte David Ginola, eftersom han står över alla former av listor som existerat i mänsklighetens och jordens historia amen).

4. 3-5-2-uppställning, med minimal hänsyn till balansen i laget.

 

Är ni med? I så fall drar vi igång med a) en flygresa via Bryssel med avgång om två timmar, och b) en målvakt.

MÅLVAKT:

Neville Southall, Everton.

Kan man vara tjock och ändå vara bäst i världen?

Vet inte.

Alltså, det är tveksamt om Neville Southall verkligen var bäst i världen, men han var definitivt bäst i engelska ligan. Och han var absolut tjock. När jag summerar mina sympatier är det väldigt få fysiska praktexemplar med. Det är korta spelare, tjocka spelare och artistiska spelare nästan hela vägen. Southall var en artist. Stor, walesisk, mustaschig, han hade jobbat som sopåkare och han gjorde alltid helt sanslösa reflexräddningar. Jag var liten när Everton var bäst, för liten för att förstå den historiska betydelsen av att de inte fick spela europafotboll under åren som ledde fram till revolutionen och den moderna utvecklingen.

Jag hade redan fallit för Spurs, men det fanns ett par andra spelare jag var barnsligt förtjust i. I Everton vet jag inte om det fanns nån mer (jo, Pat van den Hauwe såklart, men det var ju sen…), i Liverpool gillade jag både Peter Beardsley och – framför allt – Ray Houghton.

Men min målvakt heter Neville Southall, en tjockis från Wales.

/Simon Bank