Jag funderade länge på att döpa semesterserien till ”fontsizes jag gillar”, men de räckte inte till. Så jag kom på något annat: Elva fotbollsspelare jag älskat på gränsen till det osunda.

Jag tar helt enkelt ut en all-star-elva med de spelare som jag sympatiserat mest med under mina formativa år. Ni kan se det lite som ett diskussionsunderlag, lite som ett självporträtt. Förutsättningarna är enkla:

1. Enbart spelare som avslutat karriären.

2. Inga svenska spelare.

3. Max tre Tottenham-spelare (och inte David Ginola, eftersom han står över alla former av listor som existerat i mänsklighetens och jordens historia amen).

4. 3-5-2-uppställning, med minimala hänsyn till balansen i laget.

 

HÖGERBACK:

Paolo Maldini, Milan.

Inte en högerback, säger ni?

Paolino kan vara precis vad han vill, säger jag.

På väg in i tonåren, när jag fortfarande var liten nog att hålla på med sånt, hade jag tre olika planscher som föreställde utländska spelare på väggarna i mitt pojkrum. Två av dem föreställde enskilda spelare (båda finns med på den här listan), den tredje föreställde Milans magiska lag. Jag var ingen supporter, men det där laget var så bra att det inte gick att värja sig mot, och det var inte holländarna jag gillade – det var backarna.

Maldini var både yngst och snyggast, så jag var mest förtjust i honom. Med facit i hand var det förstås ett bra val, jag förklarar varför här.

Så mycket mer finns inte att säga om det, eller hur? Paolo Maldini, en man för alla all-star-elvor som finns. Ever.

/Simon Bank