Jag funderade länge på att döpa semesterserien till ”fontsizes jag gillar”, men de räckte inte till. Så jag kom på något annat: Elva fotbollsspelare jag älskat på gränsen till det osunda.

Jag tar helt enkelt ut en all-star-elva med de spelare som jag sympatiserat mest med under mina formativa år. Ni kan se det lite som ett diskussionsunderlag, lite som ett självporträtt. Förutsättningarna är enkla:

1. Enbart spelare som avslutat karriären.

2. Inga svenska spelare.

3. Max tre Tottenham-spelare (och inte David Ginola, eftersom han står över alla former av listor som existerat i mänsklighetens och jordens historia amen).

4. 3-5-2-uppställning, med minimala hänsyn till balansen i laget.

Är ni med? Då går vi vidare med att utse… en försvarschef.

 

MITTBACK/LIBERO:

Franco Baresi, Milan.

Som sagt, det gick inte att värja sig mot det laget, den backlinjen. Och om Maldini var den snyggaste så var Baresi den vackraste. Han var liten, han var tanig, han spelade som ett kärleksbarn framavlat av Ricardo Carvalho, Keith Richards och Franz Beckenbauer. Strumporna nedkavlade, fullkomlig känsla för tid och rum, en tränare inne på planen som bara fortsatte och fortsatte.

Jag kunde tycka att det kändes lite extra pinsamt när Curva Sud hånade Maldini genom att hylla Baresi som den ende riktige Milan-kaptenen. Det satte Baresi i en sits han inte förtjänade.

 

Och just det, han var med och förlorade i en oerhört viktig straffläggning i ett VM. Det finns rätt många såna på den här listan också.

 

/Simon Bank