Jag funderade länge på att döpa semesterserien till ”fontsizes jag gillar”, men de räckte inte till. Så jag kom på något annat: Elva fotbollsspelare jag älskat på gränsen till det osunda.

Jag tar helt enkelt ut en all-star-elva med de spelare som jag sympatiserat mest med under mina formativa år. Ni kan se det lite som ett diskussionsunderlag, lite som ett självporträtt. Förutsättningarna är enkla:

1. Enbart spelare som avslutat karriären.

2. Inga svenska spelare.

3. Max tre Tottenham-spelare (och inte David Ginola, eftersom han står över alla former av listor som existerat i mänsklighetens och jordens historia amen).

4. 3-5-2-uppställning, med minimala hänsyn till balansen i laget.

Är ni med? I så fall drar vi igång med en ful, ond och elak försvarskonstnär.

 

VÄNSTERBACK:

Claudio Gentile, Juventus.

Om nu den här listan har som delmål att förklara ett slags fotbollssyn så är det här en absolut essentiell del. Ty Cladio Gentile var min första idol. Extra detaljer, som att han var en Juve-legend, att hans namn betydde ”vänlig”, eller att han var född i Libyen, kom som bonus senare.

När jag förälskade mig i honom var jag för liten för att förstå såna finesser. Jag såg bara att han var cool. 1982 var mitt första medvetna VM, och jag förstod att den där Maradona var en stor grej, precis som jag förstod att Brasilien var en stor grej. De skulle liksom bara vinna, och på något omedvetet plan började jag sympatisera med De Andra.

Gentile rev både Diego och Zico i stycken, och jag var överlycklig när Italien slog ut Brasilien. Det behövs den sortens typer i fotboll också, annars vore det för enkelt.

Efter matchen var jag ut och tränade glidtacklingar en hel kväll, tills det kom blod från ena knät och det var dags att gå hem.

/Simon Bank