Jag funderade länge på att döpa semesterserien till ”fontsizes jag gillar”, men de räckte inte till. Så jag kom på något annat: Elva fotbollsspelare jag älskat på gränsen till det osunda.

 

Jag tar helt enkelt ut en all-star-elva med de spelare som jag sympatiserat mest med under mina formativa år. Ni kan se det lite som ett diskussionsunderlag, lite som ett självporträtt. Förutsättningarna är enkla:

1. Enbart spelare som avslutat karriären.

2. Inga svenska spelare.

3. Max tre Tottenham-spelare (och inte David Ginola, eftersom han står över alla former av listor som existerat i mänsklighetens och jordens historia amen).

4. 3-5-2-uppställning, med minimala hänsyn till balansen i laget.

 

Är ni med? I så fall öppnar vi dörren för en man som varit ledare i alla sammanhang han någonsin gett sig in i. Inklusive ett par av de snyggaste lag som funnits.

 

TREQUARTISTA:

Michel Platini, Juventus.

Frigör er från bilden av en pamp, av en förbundskapten eller en man som håller Sepp Blatters hand eller kramar om Horst Hrubesch.

– Utan Platini, ingen Zidane…, har Platini själv sagt, och det stämmer ju.

Han öppnade upp fotbollsvärlden för Frankrike på nytt, bar hem ett EM-guld genom att göra flest mål av alla utan att ens vara en out-and-out striker. Han belägrade Toni Schumacher, men förlorade två gånger om. Och han hade mer karisma än någon annan där och då.

Jag tror att jag har skrivit om det förut, men vi kör igen: När Schumacher gjort sin tionde övermänskliga räddning går Platini fram mot honom – med sina nedkavlade strumpor – och måttar, i teatralisk slow-mo, en spark mot den tyske målvakten.

Det är bland det snyggaste jag sett på en fotbollsplan, för det var en gest som kombinerade yttersta respekt med yttersta hat. Platini var så elegant att han kunde hålla båda på spetsen av sin fot och balansera dem.

När jag var liten, sju-åtta år kanske, fick jag en svensk landslagsdräkt i födelsedagspresent av mina morföräldrar. Jag älskade de där kläderna, och blev fotograferad i dem när jag slog en passning på en träning. Tungan mitt i mun, koncentrerad blick, lätt lutning – pappa ramade in fotot och hängde upp det på pojkrumsväggen.  Ett par år senare hängde det bredvid en Platini-plansch från tiden i Juventus. Bilderna var exakt kopior av varandra. Exakta. Samma min, samma lutning, samma rörelse. Det kan vara min största merit som spelare, att jag i en tusendels sekund som sjuåring tangerade Michel Platini.

Och han gör faktiskt ett rätt bra jobb som Uefa-bas också.

/Simon Bank