Jag funderade länge på att döpa semesterserien till ”fontsizes jag gillar”, men de räckte inte till. Så jag kom på något annat: Elva fotbollsspelare jag älskat på gränsen till det osunda.

Jag tar helt enkelt ut en all-star-elva med de spelare som jag sympatiserat mest med under mina formativa år. Ni kan se det lite som ett diskussionsunderlag, lite som ett självporträtt. Förutsättningarna är enkla:

1. Enbart spelare som avslutat karriären.

2. Inga svenska spelare.

3. Max tre Tottenham-spelare (och inte David Ginola, eftersom han står över alla former av listor som existerat i mänsklighetens och jordens historia amen).

4. 3-5-2-uppställning, med minimala hänsyn till balansen i laget.

Är ni med? I så fall fortsätter vi med att lämna Italien för att forma ett mittfält som är större än livet självt:

HÖGER MITTFÄLT:

Glenn Hoddle, Tottenham.

Varför blev det Spurs? En match, det kan ha varit 1981 och jag skulle kunna kolla upp det om jag trodde att det tillförde något, en match hur som helst när Spurs spelade på tv och kanske mötte Stoke eller Watford.

Jag vet inte hur mycket jag förstod av det själv, det kan ha varit pappa som förklarade det för mig, men de spelade alldeles fantastisk anfallsfotboll. Matchen slutade 4–2, kanske 5–2, jag minns inte det heller, men jag minns att det alltid varit Spurs efter det.

Och jag minns att Hoddle var bäst.

Har ni sett den där intevjun han gav efter sitt första mål för Tottenham? Han hade just skickat in ett skott bakom Peter Shilton från 30-35 meter, avgjort i sin seridebut, han var 18 år gammal och skickades fram till tv-kamerorna. Det var som att se en liten kaninunge ta sig an en fullvuxen björn.

Hur hade han tänkt egentligen? Hur hade det känts?

– Well, sa lille Glenn och slog ner blicken.

– I got the ball, like. And all the lads screamed ’it it. So, well… I ’it it.

He ’it it, bollen gick in, and born was the King of White Hart Lane. Konstig människosyn, konstiga idéer och Eileen aside – en av de största, snyggaste, självklaraste spelare som setts.

/Simon Bank