Jag funderade länge på att döpa semesterserien till ”fontsizes jag gillar”, men de räckte inte till. Så jag kom på något annat: Elva fotbollsspelare jag älskat på gränsen till det osunda.

Jag tar helt enkelt ut en all-star-elva med de spelare som jag sympatiserat mest med under mina formativa år. Ni kan se det lite som ett diskussionsunderlag, lite som ett självporträtt.

Förutsättningarna är enkla:

1. Enbart spelare som avslutat karriären.

2. Inga svenska spelare.

3. Max tre Tottenham-spelare (och inte David Ginola, eftersom han står över alla former av listor som existerat i mänsklighetens och jordens historia amen).

4. 3-5-2-uppställning, med minimal hänsyn till balansen i laget.

Är ni med? I så fall öser vi på med mellaneuropas minsta 80-talsgeni.

 

INNERMITTFÄLT:
Alain Giresse, Bordeaux.

Om det var Gentile som lärde mig att förstå den vackra onda kraften och om det var Hoddle som räddade mig till den ljusa sidan så var det Alain Giresse som lärde mig den kollektiva metafysiken.

Han var den minste i le Carré Magique, mittfältet med Platini, Tigana och Luis Fernández, och han var den som bäst behärskade sina begränsningar. Förälskelsen kan ha kommit av att han var så liten, nästan lika liten som jag själv var som sjuåring, och att jag tyckte att det var ett rasande sympatiskt drag.

Giresse var, och är, antar jag, 163 lång. Giuly-lång. Och han hade en dynamik och ett passningsspel som gjorde att han var helt oundgänglig i den där fyrkanten. Platini var konstnären, Tigana hade den släpiga estetiska hållningen, men Giresse hade resten. Han stod upp mot världen (och Västtyskland) som en liten Asterix, och jag höll på honom så det gjorde ont i hela kroppen.

När jag fyllde tolv skickade jag brev till alla på Frankrikes mittfält och bad om autografer.

Giresse var, förstås, den ende som svarade.

/Simon Bank