Manly Men VII
avJag funderade länge på att döpa semesterserien till ”fontsizes jag gillar”, men de räckte inte till. Så jag kom på något annat: Elva fotbollsspelare jag älskat på gränsen till det osunda.
Jag tar helt enkelt ut en all-star-elva med de spelare som jag sympatiserat mest med under mina formativa år. Ni kan se det lite som ett diskussionsunderlag, lite som ett självporträtt. Förutsättningarna är enkla:
1. Enbart spelare som avslutat karriären.
2. Inga svenska spelare.
3. Max tre Tottenham-spelare (och inte David Ginola, eftersom han står över alla former av listor som existerat i mänsklighetens och jordens historia amen).
4. 3-5-2-uppställning, med minimala hänsyn till balansen i laget.
Är ni med? I så fall går vi vidare med the tears of a Tyne clown.
INNERMITTFÄLT:
Paul Gascoigne, Tottenham.
Kan man idolisera en sjuk människa? Kan man se upp till den som står längst ner? Kan man älska en hustrumisshandlare?
Ja, det kan man. Det är mycket enkelt.
Gazza satt längst bak i klassrummet och gjorde vad som helst för att bli synlig, för att bli till. Lika mycket för sig själv som för alla andra. Manodepressiv, kreativ, subversiv, en konstnär som slet upp hela sin bröstkorg mot publiken. Om man tycker om teater så lär man sig snart att se vilken sorts skådespelare som spelar på riktigt, som lever ett verkligare liv på scenen än när de kliver av den. Den sortens konstnärer brinner alltid upp inifrån, men de brinner likafullt.
Det kanske var så att det var lättare att gilla Gazza när man var i de tidiga tonåren själv, eftersom han på något sätt hade fastnat i exakt samma på-liv-och-död-fas som en pubertetsunge.
Minnesbiler? Den galna dödstacklingen mot Gary Charles på Wembley. Gary Linekers gest mot bänken i VM-semin (”ha koll på honom nu, han är helt ur balans”), Vinnie Jones pungklämma, när han lekte med domarna, Skottlands-målet. Och den där Seaman-stramaren, förstås. Schoolboy’s own stuff.
Det känns fint att ha Gazza bredvid Hoddle på innermittfältet. Vi kan väl låtsas att 1998 aldrig hänt.
/Simon Bank