Jag funderade länge på att döpa semesterserien till ”fontsizes jag gillar”, men de räckte inte till. Så jag kom på något annat: Elva fotbollsspelare jag älskat på gränsen till det osunda.

Jag tar helt enkelt ut en all-star-elva med de spelare som jag sympatiserat mest med under mina formativa år. Ni kan se det lite som ett diskussionsunderlag, lite som ett självporträtt. Förutsättningarna är enkla:

1. Enbart spelare som avslutat karriären.

2. Inga svenska spelare.

3. Max tre Tottenham-spelare (och inte David Ginola, eftersom han står över alla former av listor som existerat i mänsklighetens och jordens historia amen).

4. 3-5-2-uppställning, med minimala hänsyn till balansen i laget.

 

Är ni med? I så fall spetsar vi mittfältet med en roulettande konstnär som inte kan nicka, men som avgjort en VM-final med två nickmål.

 

INNERMITTFÄLT:

Zinedine Zidane, Real Madrid.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om honom. Som tur är har jag redan skrivit en text som förklarar ganska precis varför jag håller honom som den bäste fotbollsspelare som – effektivt, alltså, utan relativiserande tidsutjämnande analyser – någonsin existerat.

 

Har ni sett den där dokumentären om hans sista match i karriären? Den där de intervjuar en massa människor som ska försöka förklara vem Zizou är, vad han betyder och vad han kommer att betyda?

Jag har en favoritscen i den där (ärligt talat rätt svaga) dokumentären. Det är Yannick Noah kommenterar straffen i VM-finalen 2006. Cucchiaion, ni vet. Jag minns inte exakt vad Noah – sin generations störste franske lirare, mind you – sa, men det var ungefär så här:

– Han står där, inför en miljard åskådare… i sin allra sista match… i en VM-final, med allt på spel…

Och så stannar Noah upp, omfamnar magin, konstpausar, och avslutar:

– À ce moment-là… il joue. I det ögonblicket… leker han.

 

Exakt så kan man sammanfatta hela Zidanes karriär, hela hans överlägsna geni som inte gjorde några distinktioner mellan vad som var möjligt eller inte. Det var väl Bixente Lizarazu som berättade om hur Zizou ibland kunde vara på sina lagkompisar och fråga varför de inte spelade si eller så, och ”Liza” fick förklara – med ett leende – att ”men vi är inte som du”. De var världsmästare, världens bästa fotbollsspelare, men de var inte i närheten av att ens förmå kisa in i Zizous idéuniversum.

/Simon Bank