Jag funderade länge på att döpa semesterserien till ”fontsizes jag gillar”, men de räckte inte till. Så jag kom på något annat: Elva fotbollsspelare jag älskat på gränsen till det osunda.

Jag tar helt enkelt ut en all-star-elva med de spelare som jag sympatiserat mest med under mina formativa år. Ni kan se det lite som ett diskussionsunderlag, lite som ett självporträtt.

Förutsättningarna är enkla:

1. Enbart spelare som avslutat karriären.

2. Inga svenska spelare.

3. Max tre Tottenham-spelare (och inte David Ginola, eftersom han står över alla former av listor som existerat i mänsklighetens och jordens historia amen).

4. 3-5-2-uppställning, med minimala hänsyn till balansen i laget.

Är ni med? I så fall släpper vi fram en av den moderna calcions största, vackraste hjärnor och stjärnor.

ANFALLARE:

Roberto Mancini, Sampdoria.

Jag hade kanske hellre haft med Teddy Sheringham. Jag ska erkänna det. Teddys personlighet var fenomenal, hans intelligens otrolig. En tränare på planen. Men Mancini hade nästan exakt samma kvalitéer, och jag var oerhört förtjust i honom.

När Doria vann Cupvinnarcupen stod jag på läktaren när de sprang ärevarv, och när Mancini kastade upp sin tröja fick jag tag i en ärm. Den andra ärmen satt fast i en ligurisk ultrá som vägde mer än både mig och den bil jag åkt i till arenan, så jag vek ner mig.

Jag ångrar det lite.

Mancini spelade i ett oerhört välkomponerat Samp, med de sju dvärgarna som kombinerade sig fram genom Europa som ett nyfönat rövarband. Vialli gjorde målen, men det var Mancini som GJORDE målen. Han tänkte alltid flera led i förväg, kunde hålla i bollen och vänta tills alla förstod vad de skulle göra. Och redan då fanns det något kontrollerat över hela hans varelse som var så oerhört svalt attraktivt.

Vialli åkte till England och lärde Wise och gänget i Chelsea att bära loafers i kalvskinn och sandfärgade tröjor i kashmir. Mancini kom hem snabbare, och blev den tränare som bär en halsduk bättre än någon annan.

Det hade man kunnat gissa.

/Simon Bank