Jag funderade länge på att döpa semesterserien till ”fontsizes jag gillar”, men de räckte inte till. Så jag kom på något annat: Elva fotbollsspelare jag älskat på gränsen till det osunda.

 

Jag tar helt enkelt ut en all-star-elva med de spelare som jag sympatiserat mest med under mina formativa år. Ni kan se det lite som ett diskussionsunderlag, lite som ett självporträtt. Förutsättningarna är enkla:

1. Enbart spelare som avslutat karriären.

2. Inga svenska spelare.

3. Max tre Tottenham-spelare (och inte David Ginola, eftersom han står över alla former av listor som existerat i mänsklighetens och jordens historia amen).

4. 3-5-2-uppställning, med minimala hänsyn till balansen i laget.

 

Är ni med? I så fall går vi in i en ny höst av alldeles för hårt arbete, och vi gör det hand i hand med Mr Right.

 

ANFALLARE, STRIKER:

Gary Lineker, Tottenham.

 

Hmm, om vi ska försöka sammanfatta honom i ett ord?

Ears? Crisps?

Nä, jag tror på ”Clean”.

Gary Lineker var den rene spelaren (aldrig varnad, aldrig utvisad, i en professionell karriär på 17 år – även om ingen domare till slut vågade ge honom kort), men framför allt var han den rene målskytten. Den där sortens spelare förringas ofta, man får det att låta som att deras främsta egenskap är att de VILL göra mål. Men eftersom spelet handlar om just det är de bästa målskyttarna ofta de bästa hjärnorna.

Och Gary var bäst av alla.

Det bästa han sagt (och då var det ändå han som levererade den där accepterade fotbollsdefinitionen om ett spel där 22 män möts tills Tyskland vunnit på straffar) var en perfekt beskrivning av Målskyttens Metafysik:

– Många säger att jag befinner mig på rätt plats vid rätt tillfälle, men det är mer än det. Det handlar om att befinna sig vid rätt plats vid alla tillfällen.

Just så. Det är bara inte alltid som bollen hittar dit.

Gary Lineker älskades av alla, möjligen minus Alex Ferguson, för att han gjorde allt rätt och väldigt lite fel. Jag älskade honom förstås för att han vräkte in mål för Spurs, men om jag ska välja en historia som sammanfattar magnituden av hans storhet blir det en vecka i februari 1987.

Året innan hade Butragueño gjort fyra mål mot Danmark i VM, han var Real Madrids och Spaniens store stjärna. 1987 mötte han Lineker två gånger på en vecka. Först i den spanska klassikern – då gjorde Lineker tre mål och förnedrade Madrid. Sedan i landskampen Spanien–England på Bernabéu. Då gjorde Lineker fyra mål och förnedringen var total.

 

Heroes may have come and gone

I can only think of one

Maybe there is only one,

only one Gary Lineker

 

Loveable as Marilyn

He sends me with his boyish grin

But jealous men make fun of him

Because he’s good AND beautiful

(Romaine, Gary Lineker: A young girls dream)

 

/Simon Bank