När jag var sjutton fick jag mitt livs allra finaste pris. Jag hade stått i mål i Kinna IF en säsong och fick priset som årets juniorspelare i ett lag med fyra landslagsspelare som just vunnit Gothia Cup. I really wasn’t that good, men jag hängde i så gott jag förmådde och var en av Sveriges allra bästa målvakter i längdgruppen under 130 centimeter.

 

Det var, hur som helst, Glenn Hysén som delade ut priset. Och det är Glenn Hysén jag tänkte skriva om.

Jag vet inte om ni sett det, men Glenn är på löpsedlarna idag. Det blir alltid lite skrikigt så, men texten är fint skriven av Markus Eriksson.

Det finns många reflexmässiga invändningar man kan ha, jag inser det, men jag har inga problem med att snacka ner dem. Jag tror nämligen att det Glenn Hysén gjort och gör är något oerhört viktigt.

Han, den store stjärnan och idolen, klev ner från en rik fotbollskarriär, gled in i tv-soffan som stjärnor brukar – men i våras kickades han ut därifrån också. En tydligare gestaltning av Det Stora Mörkret är svår att tänka sig. Fotbollsproffsen, små killar som blivit stora killar utan att lära sig ett riktigt jobb eller, till exempel, hur man penslar bröd (Glenn gjorde det med skalet kvar, utan att knäcka ägget), hamnar väldigt ofta i ett vakuum på andra sidan strålkastarna.

 

Och från detta vakuum rapporterar nu Glenn Hysén, utan att spara en centimeters ärlighet. Det är ingen hjälteinsats. Glenn är bara som han är, han kan inte annat.

Han tjôtar. Han berömmer den goa tjejen på Arbetsförmedlingen. Han lider med alla unga människor som tvingas köa där inne i den stora hopplösheten.

 

Men i grunden är det han nu gör ett vaccin mot tomhet, ett sätt att lyfta upp alienationen till samtalsämne, Bortom skammen, bortom pinsamheten. Idrotten har blivit bättre på att ta ansvar för de post-karriära bråddjupen, utan att ännu vara riktigt bra på det. Ett av problemen, de mest tabubelagda, är ju att det inte är synd om ex-stjärnor. De har ju tjänat miljoner, de har ju varit uppskattade, de får ju vara med i Time Out på TV4, spela fotboll i TV-laget, bli bekräftade.

 

Men ingen jävel berättar hur det känns, så ingen kan vara förberedd.

 

Glenn Hysén, den götebosske nidbilden till gogubbig käck jävvla Kålle, lyfter på locket utan spår av vare sig bitterhet eller självömkan. Han står mitt i ett väldigt dåligt kartlagt mentalt landskap och berättar precis vad han ser.

Jag tror inte att det kostar honom ett dugg. Det betyder inte att det inte är värt något.

/Simon Bank