Vissa påstår att den tyska 2. Bundesliga passerat engelska Championship som världens mest attraktiva andraliga, men det finns ärligt talat inte särskilt mycket som talar för det. Under förra säsongen snittade Championship-matcherna återigen över 18 000 åskådare – motsvarande siffra i Tyskland var drygt 15 000, i Spanien 8 000 och i Italien 5 000 – och med Newcastle i divisionen kan årets notering mycket väl spränga 20 000-vallen.

Det innebär nu inte att allt är frid och fröjd i divisionen. Finanskrisen drabbar ju de små hårdare än de drabbar de stora, och allra hårdast riskerar den att slå mot de som är små men desperat försöker att bli större. Klubbarna i The Championship är bara ett enda futtigt steg ifrån de glittrande pengasäckarna i Premier League, och det är till följd av detta som Play Off-finalen brukar beskrivas som idrottsvärldens viktigaste match. Skillnaden mellan vinst och förlust – mellan uppflyttning eller ej – börja närma sig en miljard svenska kronor. 

Den största utmaningen de här klubbarna står inför är alltså balanserat mellan offensiv ambition och sunt ekonomiskt förnuft. Det är en av hela idrottsvärldens svåraste lindansartricks. Satsa högt, värva stort, betala ut rejäla löner – eller spela säkert, sälj förnuftigt och balansera böckerna? De som spenderar sina slantar rätt kan få mångdubbel utdelning. De som tänjer på budgeten utan att lyckas kan kollapsa neråt i seriesystemet, på rak kurs mot konkursväggen.

The Championship är korsningen där man väljer väg, mot antingen himlen eller helvetet.

Okej, samma upplägg som med Bundesliga. Del I här och nu – del II aningen senare.

Transfermarknaden

Det här är ju en plundringmarknad för Premier League-klubbarna, där långt mycket mer handlar om vilka som försvunnit än vilka som kommit till. Newcastle och Middlebsrough har naturligtvis drabbats av de mest namnkunniga förlusterna – Owen, Martins, Bassong, Viduka, Downing, Turnbull och Mido – men de var å andra sidan aldrig några Championship-spelare. Sheffield United har blivit av med superlöftet Kyle Naughton till Spurs – men får tillbaka det lite mindre löftet Kyle Walker på lån – och Swanseas avhoppade manager Roberto Martinez har tagit med sig poweranfallaren Jason Scotland till Wigan.

Wolves och Birmingham lyckades trixa sig ur divisionen, och har passat på att utnyttja sin kunskap om serien genom att ta med sig några av de bästa spelarna. Readings anfallare Kevin Doyle gick till Wolves, Birmingham stagade upp sin mittbacksbesättning med att lägga ut nästan tio miljoner pund på Roger Johnson från Cardiff och Scott Dann från Coventry City. Coventry tappade även begåvade vänsterbacken Danny Fox till Celtic. 

Spelare in då? Ja, miljardärsklubben QPR har precis som väntat gjort den största affären, men den 22-årige argentinske mittfältaren Alejandro Faurlin – 3,5 miljoner pund från Instituto – är än så länge ett oskrivet kort. Sheffield United satte sprätt på tre Naughton-miljoner på walesiske centerlöftet Ched Evans, som inte fick plats i Man Citys nya kostym. Svennis nya rivaler i Nottingham Forest har lagt 1,75 miljoner på Spurs välbalanserade ytterbackstalang Chris Gunter, och ytterligare 0,75 miljoner på Prestons rutinerade lagkapten Paul McKenna. Ofta är det också spelare som den sistnämnda som ger bäst valuta för pengarna i The Championship, och Bristol Citys uppsnappande av Celtics 32-årige mittfältsgnuggare Paul Hartley sorterar jag in i samma kategori. Kanske bör man också nämna Middlesbroughs gratisvärvning av Leroy Lita.

Stjärnskotten

Skulle jag vara storklubbsscout och bara ha rätt att åka till en enda arena i den här divisionen – då hade jag valt Selhurst Park. De kan ställa upp med nigerianske engelsmannen Victor Moses (18 år) på vänsterkanten, jamaicanske irländaren Sean Scanell (18 år) på högerkanten, och komplettera med extremtalangen Nathaniel Clyde (18 år) på högerbacken. Numera kan de dessutom krydda med inspirerade West Ham-lånet Freddy Sears (19 år) på topp.

Divisionen innehåller dessutom några riktigt intressanta innermittfältare med alla nödvändiga attribut för att nå långt. Miles Addison från Derby (20 år), Lewis McGugan från Nottingham Forest (20 år), Andy King från Leicester (20 år) eller Owen Garvan från Ipswich (21 år) – någon eller några av dem kommer att utvecklas till en spelare som kan dominera Premier League-matcher inom några år.

Det minst deprimerande med Newcastle blir väl att följa 18-årige anfallslöftet Nile Rangers framfart, och ännu längre ner i åldersgrupperna finns det ett par 16-åringar med gränslös potential (Connor Wickham i Ipswich och killen med kvalitetsnamnet Reuben Noble-Lazarus i Barnsley) och 17-årige nyzeeländaren Chris Wood i WBA. Och sen ska det ju bli kul att se vad 23-årige Anthony Gerrard – förstekusin till en annan fotbollsspelare – kan göra i Cardiff.

Men allra mest spännande? Givetvis QPR:s franskmarockanske Tottenham-lån Adel Taarabt. Jag säger inte det här för att jag håller på Spurs – den här 20-åringen har en teknik som överträffar det mesta jag någonsin sett på en fotbollsplan. Kan han bara lära sig att använda den på ett effektivt sett så har han fortfarande potential att bli en världssensation.

Svenskarna

Well, not too much in there, men det här är ligan som är som byggd för Jonas Olsson och hans blood’n’thunder-stil. I Premier League blev han avslöjad för sin relativa tröghet och sina brister i positionsspelet – och ja, hans uppspel är underskattade, men det har inte med saken att göra – men här är inte motståndarna tillräckligt smarta för att undkomma hans helhjärtade last ditch-tacklingar. Kommer att tillhöra divisionens bästa försvarare.

Astrit Ajdarevic i Leicester? Tja, även om han bara fick några få inhopp i slutet av förra säsongen så gjordes lånet permanent, och man inbillade sig att det kanske fanns en vakans för en kreativ kille på Leicesters mittfält. Sedan värvade Rävarna plötsligt Richie Wellens för 1,2 miljoner pund från Doncaster – och den enda platsen för Ajdarevic tycks nu definitivt finnas på bänken.

Ole Söderberg och Samuel Adjei i Newcastle? Knappast, va?!

/Erik Niva