Det var ju inte så att polisen jublade när lottningen kom.

West Ham–Millwall.

Trouble.

Men ingen visste exakt hur illa det skulle bli, ingen förstod att det kunde bli så här illa.

Efter ganska många ganska lugna år och efter fyra år utan inbördes möten alls smällde det i East End. Ni kan historien; shipbuilders v dockers, hundra års rivalitet, ganska mycket av det otäckaste fotbollsrelaterade våld som funnits i England. Det blev 80-talsvåld i kväll, planerat huliganvåld, kravaller före och efter matchen och planstormingar under matchen. En 44-åring knivskars i bröstet på Priory Road. Polis och vakter räckte inte till.

 

Och mitt i allt: En annan sorts berättelser.

Calum Davenport ligger fortfarande kvar på sjukhus efter att ha knivskurits illa i båda benen av sin gravida systers pojkvän. Davenport opererades akut igår, en andra operation, och det är tveksamt om han någonsin kan spela fotboll igen.

Davenport skars i lördags morse. Dagen efter spelade West Ham mot Spurs, och Ian Collison, 46, satte sig på sin röda Honda för att köra en timme söderut från Stevenage till London. Han skulle se sin son 20-årige, mycket lovande son Jack spela på West Hams innermittfält.

Ian Collison kom aldrig fram. Han kraschade på vägen till matchen och dödförklarades kort därefter. Jack visste inget, spelade hela matchen mot Spurs och fick beskedet först efteråt.

I går sprang Jack Collison in på planen igen, mot Millwall. West Ham spelade med sorgband och Collison spelade 120 minuter. När fans sprang in på planen försökte han mota ut dem igen. När matchen var över bröt han ihop och grät hejdlöst.

Samtidigt återhämtade sig Calum Davenport efter operationen. Samtidigt stabiliserades tillståndet för den knivskurne 44-åringen på Priory Road. Samtidigt fortsatte huliganerna drabba samman i östra London, konstruerandes egna tragedier. Som om det skulle behövas.

 

/Simon Bank