Vilken spelare har gett Sverige ledningen i en VM-final i fotboll?

Jag har använt den frågan som en slamkrypare när man vill sätta dit någon, det luriga med den är ju att det finns två svar på den, inte ett.

Jo, Nils Liedholm har gjort det.

Och Hanna Ljungberg har också gjort det.

Hon rullade in ett skott efter 40 minuter av finalen mot Tyskland 2003, jag vet för jag var där, i Carson, LA, USA. Tyskorna vände och vann i förlängning, Hanna Ljungberg grät – hon mådde alltid fysiskt dåligt av förluster – och sex år senare ska hon sluta med fotboll.

Damfotboll är, vid sidan av anglicismer och en grundläggande motvilja mot att förstå hur man egentligen ska skriva blogg, en av våra svagheter i det här forumet. Men nu är det som det är. Hanna Ljungberg slutar med fotboll, och det ska kommenteras.

Ljungberg är en av mina absoluta favoriter. En terrier med spräckelögon som alltid varit precis lika klok utanför planen som hon varit dum i huvudet på den. Ja, alltså dum på det sättet att hon konsekvent vägrade att spara sig själv och sin kropp. Jag skrev om det efter en av de där skadorna som gjorde att man förstod att det snart skulle vara över, sommaren 2007:

Hanna Ljungberg skadar sig.

Hon brukar gör det.

Skicka in en fotboll i en vägkorsning, lura i henne att det är match – och hon kommer att dyka med huvudet före mellan en gul Volvo V70 och en blå Opel Vectra för att hinna först. Hon har alltid spelat så, och hennes kropp måste hata henne för det.

Det är klart att jag kommer att sakna fotbollsspelaren Hanna Ljungberg, det kommer alla att göra. Hon kunde göra fullkomligt magiska saker med de där små fötterna och är, som Jennifer Wegerup skriver i dagens tidning, en av de största spelare vi haft i det här landet. Hon var tvungen att vara en krigare för att kunna vara en lirare, och hon offrade sig hänsynslöst i den striden.

Men precis lika mycket har jag tyckt om att se henne jobba utanför planen, hur hon varit den ultimata, tålmodiga representanten för en sport som fortfarande slåss.

Hon måste ha varit så oerhört jävla trött på att alltid behöva vara representant, att inget bara kunde vara, att man inte kunde göra en dålig match utan att behöva kommentera ”men vad betyder det här för damfotbollen?”. Men Hanna Ljungberg gjorde det alltid, och hon gjorde det alltid begåvat och fenomenalt roligt. Hon var – och är – alltid värd att lyssna på.

I just Carson blev hon pepprad av en övertänd amerikansk journalist som ville veta allt om hur det var att spela fotboll i Norrland, om hur kallt det var och om man kunde säga att people from Norrland are special.

– Well…, sa Hanna Ljungberg och var tyst ovanligt länge innan hon avslutade meningen:

– We speak a bit slow.

Hon sprang snabbt, hon dribblade snabbt, hon blev snabbt min favorit och hon pratade nog oftast rätt snabbt också.

Nu slutar hon, det kommer att finnas ett hål i svensk fotboll efter henne.

Två äpplen högt. Och väldigt stort.

/Simon Bank