Vi jobbar på. Del två av gissningsvis fyra som ger ett det ni behöver veta och inte behöver veta om årets Ligue 1.

14. Lorient

Vad vill dom?

Klara sig kvar, och spela lite fin fotboll under tiden.

Vilka är dom?

Först och främst: Gourcuffs klubb.

Sen och främst: Inte DEN Gourcuff.

Christian Gourcuff tog över Lorient för sex år sen, och har både tagit upp dem, etablerat dem och sett dem bli åtminstone halvt sönderköpta i år. Det är så det går när man bedriver en bra verksamhet med små medel.

Mästar-Bordeaux plockade deras bäste försvarare (Michaël Ciani), OM tog deras bollbekvämaste mittfältare (Fabrice Abriel) och Paris snodde ordinerie högerbacken Christophe Jallet. Dessutom har ju Gabriel Obertan, som spelade hela våren, dragit hem till Bordeaux för vidare befordran till Manchester United.

Det krävs en del för att ersätta det där, förstås. Och Lorient är en tuff klubb, en liten klubb från en bretagnsk hamnstad med en tuff ekonomisk verklighet. Sponsorklimatet är begränsat, publikunderlaget också, budgeten ligger på knappa 30 miljoner euro. Man måste helt enkelt trolla – och man gör det väldigt bra.

Vad kan dom?

Det blåser nya vindar i Lorient, på många sätt. Jo, spelare har försvunnit – men man har också fått in en 35-årig nyckelspelare från London.

Han är president.

Loïc Fery, en gammal bankbroiler, har precis köpt tre fjärdedelar av klubben och siktar på att ”etablera Lorient i Ligue 1”. Och hur ska det gå till? ”Genom att mobilisera alla krafter i Lorient, de anställdas, samarbetspartnernas, och genom att förstärka infrastrukturen”.

Det rör på sig, och under tiden måste de hänga kvar. Det kommer de att göra, även om det funnits elaka profetior mest hela sommaren så tror jag Lorient klarar sig utan vidare. Gourcuffs lag har alltid varit extremt väl organiserade, de har fått mig att tänka på Halmstad under Janne Andersson – en analogi med flera förtjänster.

I år litar Gourcuff på en gammal Nantes-duo: Gamle landslagsmittfältaren Olivier Monterrubio och den tahitiske trollkarlen Marama Vahirua. Men mest av allt kommer det att vara en solid defensiv med begåvade kontringar som ger Lorient poäng.

Vem ska vi kolla på?

Kevin Gameiro, som blev kvar när de andra stjärnorna försvann. En 22-årig mini-anfallare med ett par av ligans snabbaste fötter. Minst tio mål i år, och sedan försvinner han till en större klubb?

Så spelade de i premiären: 4–4-2.

Så gick det i premiären: Lysande 2–1 borta mot Lille.

 

13. Nancy

Vad vill dom?

Utveckla klubben, cementera sin position som etta i Lorraine, före Metz. Och ordna till en plats någonstans emellan succén 2008 (4:a) och skräckåret 2009 (15:e).

Vilka är dom?

Först och främst: klubben som lät Michel Platini debutera i seniorfotboll. Och Nancy – en studentstad – gillar sin fotboll, de har ligans näst bästa publika beläggning (procentuellt sett), trots att starka ultrá-grupperna La Clique Nancy och Section Nord Est ägnade halva säsongen i fjol åt att strejka mot klubbledningen som stoppat ett tifo.

Det finns drag av Örebro SK över klubben, rent kulturellt. Rätt små medel, en oftast rätt tyst arena med en kunnig publik. Fyra av fransk fotbolls största ledare genom tiderna har varit här (Platini, Wenger, Jacquet, Lemerre) och nu har uruguayanen och ex-spelaren Pablo Correa hållit i spakarna i sju säsonger.

Vad kan dom?

Efter succén 2008 kom smällen i fjol. Nancy hade inte trupp nog för att spela i Europa, och rasade efter jul. Skador, mättnad, utebliven satsning på nyförvärv – och större än så var inte marginalerna.

Lärdomen gjord. I år har Correa plockat in en bred trupp, varav många på lån, och Nancy ser hyfsat välrustat ut. De kommer att spela Correas vanliga, samlade fyrbacksfotboll, med en och en halv eller två anfallare.

Issar Dia och Paul Alo’o Efoulou ska göra målen, två extremlovande 20-nånting-åringar som uppvaktats av större klubbar. Efoulou utsågs till Ligue 2:s bäste i fjol, och debuterade i Kameruns landslag.

Vem ska vi kolla på?

I fjol var det Youssouf Hadji som var Nancys stora stjärna, en spelande mitfältare som gjorde elva mål och i princip var lagets ende målskytt. I år är jag oerhört mycket mer spänd på att se vad Paul Alo’o Efolou, efter en ovanligt lång startsträcka på karriären, kan hitta på.

Så spelade de i premiären: 4–4–1–1-ish.

Så gick det i premiären: Vann med 3–1 i Valenciennes.

 

12. Lens

Vad vill dom?

Komma tillbaka, i alla avseenden. Ekonomiskt, sportsligt, som socialt nav i en plågad region.

Vilka är dom?

Frankrikes viktigaste klubb, tillsammans med Marseille? Jo, jag tycker nog det. När Sud Ouest gjorde en statistisk opinionsmätning i somras visade den att RC Lens var långt efter OM (20 procent), PSG (11) och Lyon (11) när det gällde allmän popularitet i Frankrike. De hade fyra procent, lika mycket som ASSE.

Men skit i det.

När det handlar om att ha en betydelse för sitt samhälle är RC Lens som sitt smeknamn: De är verkligen les Sang et Or, blodet och guldet, för regionen. Lens är en gammal kolgruvestad, precis som Saint-Étienne och har upplevt enormt tuffa år när industrin mer eller mindre gick under. Hög arbetslöshet, tunga tider – och klubben stod hela tiden får en motsats, ett hjärta mitt i allt det mörka. De tog sitt sociala ansvar med sänkta biljettpriser, riktade kampanjer mot familjer och kvinnor och unga.

Sen kom smällen för RC Lens också. De senaste åren har de varit en av de värst ekonomiskt drabbade klubbarna, verksamheten har gått runt tack vare enorma krediter och lån. De spelade i det närmaste för livet i fjol, året i Ligue 2 ska ha kostat nästan en halv miljard i uteblivna intäkter (de snittade ändå 30 000 i publik).

Men nu är de tillbaka.

Vad kan dom?

Legendariske presidenten Gervais Martel (han har lett Lens sedan 1988) har fått sälja för att balansera ekonomin, och det är ju aldrig en god början. Jag baserar tron på Lens på två saker.

Den första är att de faktiskt fått behålla det de velat behålla, och att tränaren Jean-Guy Wallemme – en rutinerad L1-debutant – inte behöver bygga om laget som gjorde det bra i Ligue 2.

Den andra är… publiken. Sang et Or är en institution, och om spelarna någonsin glömmer vad de betyder så kommer ett fullsatt Bollaert att påminna dem varje gång de springer in där.

Vem ska vi kolla på?

Jag har knappt sett honom spela, men Kévin Monnet-Paquet, 20, ska vara den riktiga skiten. Snabb, ung, hyfsat spelklok sägs det. Och Fiorentina och Arsenal har fiskat efter honom. Både jag och scouterna (han har kontrakt till 2013) tänker ha koll på honom i år.

Så spelade de i premiären: 4–2–3–1.

Så gick det i premiären: 1–4 mot mästarna Bordeaux.

 

11. Auxerre

Vad vill dom?

Spinna vidare på sin suveräna vårsäsong, när AJA gick från nedflyttningsplats till övre halvan efter elva vinster på de 16 sista omgångarna.

Vilka är dom?

Hela fotbollsvärlden pratar om värdet av kontinuitet.

Auxerre pratar inte – de lever kontinuitet.

Ni minns ju Guy Roux, som tränade laget i 44 år. Han är borta nu, sitter mest och pekar i fransk tv. I somras försvann dessutom den andre store kulturbäraren i AJA: Den sympatiske (ja, oftast då) presidenten Jean-Claude Hamel har hållit i spakarna i den här klubben i 46 år, tills han lämnade skutan i juli. Hamel har lovat att hjälpa den nye presidenten Alain Dujon.

Auxerre är en stor klubb från en liten stad med begränsat publikunderlag. Alla beundrar dem, och ingen förstår riktigt hur det går till när de dansar med de stora år efter år med en budget som är mindre än alla andras (25 miljoner euro i år).

Vad kan dom?

Jean Fernandez är en rutinerad no-frills-manager, och om jag ser ett stort bekymmer för honom så är det att hans lag ser lite förusägbart ut. Kahlenberg har lämnat för Bundesliga, och hans avighet kommer att saknas. Benoît Bedretti kommer att göra sitt jobb, AJA kommer inte att släppa in särskilt mycket mål – men de kommer inte att vräka in några mängder heller. I fjol var det bara polacken Ireneusz jelen som gjorde mål, och han är sjukskriven i minst två månader.

Frågan är var Auxerre befinner sig sedan.

Så spelade de i premiären: 4-2-3-1.

Så gick det i premiären: 0–1 hemma mot Sochaux.

 

10. Nice

Vad vill dom?

Det undrar fansen också. Le Gym har fått mycket skit i sommar av supportrar som undrar varför man bara säljer allt av värde. Laget har använt ett par år till att visa att de kan retas med de stora, i både cuper och liga, och de vill gärna göra det igen.

Vilka är dom?

En klubb med två ansikten. Dels en miniklubb, som inte ens äger sin egen arena (kommunen har den, och missköter den) och med fans som rankas som sämst i hela ligan av ligaföreningen. Dels en passionerad sudiste-klubb som är mycket bättre än sitt rykte, både sportsligt och publikt.

De närmaste åren kommer att avgöra vart OGC Nice hamnar. Med ett publiksnitt på tiotusen och sponsorer som drabbats av finanskrisen har de små möjligheter att hävda sig ekonomiskt. Därför var det en så oerhört tung symbolfråga att de bestämde sig för att inte sälja tillbaka Loïc Rémy till Lyon, trots förhandlingar och ett riktigt, riktigt bra bud.

Nu har de två starkaste profilerna lämnat klubben. Cyril Rool gick till Marseille och tränaren Frédéric Antonetti drog till Rennes. Det är mycket utstrålning som måste ersättas, och frågan är om relativt oprövade tränaren Didier Olle-Nicolle är rätt man för att ordna det.

Vad kan dom?

Nice är ett spännande lag, inget snack om den saken. De försvarar sig med åtta man, anfaller med tre, men de där tre har gjort det ganska bra de senaste åren. Apam och Diakité är riktigt bra Ligue 1-backar, Cid är en superelegant mittback – och Ospina är en av ligans bästa/mest lovande målvakter.

Återstår gör frågan som hela Nice ställer sig: Kan Rémy bära anfallet? Vill han det? En intresserad Loïc kommer att klara att hålla i anfall och spruta in tolv-femton mål. En som börjar förhandla under bordet med andra, större klubbar, kommer bli den sorts belastning som kan sänka Nissa Bella.

Så spelade de i premiären: 4-3-3.

Så gick det i premiären: 2–0 borta mot ASSE.

 

/Simon Bank