Jamen, det var ju bara fan.

Det är en dålig helg för er blogg. Erik Niva missar en ligapremiär och Simon Bank har ägnat sin lördag åt att slåss med, bli sams med, gräla med, slåss lite till med och skiljas ifrån sin datamaskin. Den %&/%/€ ville helt enkelt inte vara med längre, så jag hittade en yngre och snyggare – och nu är vi tillbaka på banan igen.

Lätt försenade.

Lätt förbannade.

Lätt förtvivlade.

Men ändå – här är vi, och här är den näst sista delen av den franska uppladdningen (en kväll när Lyon tagit dyngtunga poäng hemma på Gerland igen, Champagne-Charlie gjort en dubbel, Monaco åkt på en käftsmäll och Toulouse styrt sin säsongsstart rätt). Utmanarna bakom utmanarna. Under söndagen kommer mästaraspiranterna. With god and the Mac willing.

 

9. Saint-Étienne

Vad vill dom?

Vara allt de inte var i fjol.

Vilka är dom?

En gigantisk spelare i fransk klubbfotbolls historia, om vi nu ska titta på den. I mitten av 60-talet väckte ASSE liv i klubbfotbollen, med ett fantastiskt lag (sju ligatitlar på tio år) som stöttades av en publik som just då saknade motsvarighet och som skakade om en idrott som egentligen varit rätt sömning sedan andra världskriget.

Saint-Étienne är en liten industristad, men framför allt är det en stad som hamnat i skuggan av Lyon. OL:s moderna framgångssaga har speglats av en omvänd resa för ASSE. Publiken finns fortfarande kvar, men där OL blivit en europeisk kraft är ASSE en mittenklubb som bäst. Där OL har en stark mini-påve i Aulas som styr allt har ASSE en karikatyrartad konstruktion med två presidenter (Bernard Caïazzo och Roland Roméyer) som aldrig riktigt fungerat.

Historien lever kvar, det finns fortfarande få platser i Frankrike som är lika respekterade och fruktade som ett gungande Stade Geoffrou-Guichard (och ultrá-grupperna Magic Fans och Green Angels får den väldigt ofta att gunga).

Vad kan dom?

ASSE var förmodligen Ligue 1:s allra största besvikelse i fjol. De har fortfarande en budget som är en av de största i Frankrike, de borde vara en toppklubb och de spelade som det ibland – men i det stora hela var de katastrofalt usla hela 2008/09.

Alain Perrin tog över tidigt under förra säsongen, och jag ser honom som en ytterst begränsad tränare. Han klarade inte av att organisera Frankrikes bästa lag (Lyon) och han klarade det ännu sämre i ASSE. Klubben är oerhört sympatisk i grunden, med väldigt många egenfostrade spelare, och de har kvalité nog för att ta en halv revansch i år.

Tunga avbräck? Tja, pantern Bafétimbi Gomis har gjort en halv Piquionne och lämnat för arvfienden Lyon (det kan ha berott på att ledarna i klubben hängde ut honom som överviktig i fjol). Men det stora problemet då var inte offensiven, utan att ASSE släppte in mål varannan minut. Jag är övertygad om att Blaise Matuidi kommer att göra ett lysande arbete som sopkvast på mitten, men det saknas fortfarande en pålitlig försvarschef. Om man nu vill bygga ett lag för europaspelet så borde de handlat just i den hyllan.

Vem ska vi kolla på?

Som sagt: Blaise Matuidi är en klasspelare. Välutbildad, rörlig, tuff i närkampsspelet och utrustad med en snäv, men exakt passningsblick. Gör han ett bra halvår till kan han flytta till en stor klubb i en större damm.

Så spelade de i premiären: 4–4–2.

Så gick det i premiären: 0–2 hemma mot Nice. Ett hemskt resultat.

 

8. Toulouse

Vad vill dom?

Unge, ambitiöse Olivier Sadran har visat det med all önskvärd tydlighet genom att inte sälja André-Pierre Gignac: Téfécé vill ta ett steg till upp mot toppen.

Vilka är dom?

En fin gammal klubb som 2001 sparkades ner ur Ligue 2 eftersom de hade för stora skulder. Olivier Sadran, en då 35-årig entreprenör i flugcatering-branschen, tog över klubben och gav dem ekonomiska muskler.

De har använt dem väl.

Toulouse är och förblir en rugby-stad, fotbollen har vilat i skuggan sen det ursprungliga TFC såldes till Paris för 40 år sen. Men nu är de på gång, Sadran hade kraft nog att behålla Johan Elmander en extra säsong häromåret – och nu gör han om samma sak med Gignac. Just fallet Elmander säger rätt mycket om kvalitéerna som finns i Téfécé: De var bara en hårsmån från att åka ur för två år sen. Laget var i spillror, tränaren var utskälld, truppen slogs inbördes och spelare sket i att träna över huvud taget. Det var, helt enkelt, Frankrikes mest dysfunktionella lag.

Vad man gjorde?

Man sålde lagets två bästa spelare (Emana till Betis, Elmander till Öarna), bytte tränare, värvade i princip inget nytt – och blev fyra i serien året efter.

Vad kan dom?

Toulouse är ett hårt arbetande kollektiv, som valt att behålla hela stommen från i fjol, Om de blir lättflygande fågel eller tungsjunkande fisk beror, hur man än vrider och vänder på det, väldigt mycket på hur Pierre-André Gignac lyckas.

I fjol gjorde han 24 må, varav 23 med högerfoten, och nu är han startspelare i a-landslaget. Gignac är en lite fysiskt sämre, men mer målinriktad Elmander som gör samma sorts jobb. Tio man sliter defensivt, Gignac ska ordna resten. Gör han det kan Toulouse slåss en bit under de största i år igen. Frågan är om det lyckas – klubben har inga bra erfarenheter av att dubblera med europaspel.

Vem ska vi kolla på?

Gignac ser ni utan att titta, så det är ett snäpp ner i planen ni ska fästa blicken. Moussa Sissoko är en Sissoko, om nu förstår. En lång, dynamisk, defensiv mittfältare med en imponerande fysik. Jag håller honom redan nu som en av de mest intressanta spelarna i Europa på den positionen – och då har han inte ens fyllt 21 än.

Så spelade de i första omgången: 4–2–3–1.

Så gick det i första omgången: Förlorade med 1–0 i Monaco.

 

7. Monaco

Vad vill dom?

Se ett gäng småkillar växa sig riktigt, riktigt stora.

Vilka är dom?

Äh, vi ska ju inte ljuga. ASM är en sval idrottsförening utan publik, och de få fans som finns ägnade en del av våren åt att protestera mot att ledningen kickat sportchefen/gamle målvaktshjälten Jean-Luc Ettori. De snittade 8500 i fjol, och det finns ingen annan arena i Ligue 1 där du inte behöver ackreditera dig som journalist – det är bara att vifta med presskortet och slinka in.

De hade en blek säsong i fjol, och gjorde nog rätt i att skiljas från brasilianske tränaren Ricardo och knyta upp Guy Lacombe från Rennes. Av flera skäl, inte minst att Lacombe är skicklig på att hantera unga spelare – och i ASM finns ett knippe av ligans absolut mest intressanta småkillar.

Vad kan dom?

En hel del, om allt klickar.

ASM har handlat klokt. De saknade rutin och de saknade tyngd, så de köpte in erfarna monsterparet Djimi Traoré och Sébastien Puygrenier. Med den sortens ryggrad, och med Lacombe som styrman, kan det bli ett väldigt spännande år för furstedömets fotbollslag. Allt kommer att hänga på hur väl småkillarna utvecklas, om Lacombe får ordning på supertalanger som Ruffier (22), Mollo (20), Mongongu (20), N’Koulou (19), Haruna (19) och Bakar (20) så blir det åka av. Allihopa är högaktuella för att starta matcher. Dessutom har ASM länge flörtat med Le Mans mittfältsmotor Coutadeur. Blir den affären av har de en väldigt bra ryggrad.

Vem ska vi kolla på?

Han är förstås inte den intressantaste av alla talanger, men ni ska hålla ett öga på Yohan Mollo på ASM:s mittfält. Skyttekungen Gignacs kusin spelar med hela kroppen, han kränger och flänger och vill oerhört mycket – och du ser hela tiden hans ambition i hans gestik. Mollo är född och uppväxt i Marseille, men fick inte chansen där och nu är han i Monaco. Titta noga.

Så spelade de i premiären: 4­–4–2.

Så gick det i premiären: 1–0 mot Toulouse.

6. Rennes

Vad vill dom?

Slå sig fram till en position bland de traditionellt stora i fransk fotboll, eller åtminstone vara främste utmanare.

Vilka är dom?

En modern uppstickare som inte vunnit en titel på evigheter, och som misslyckades med det till och med när de hade öppet mål i våras – en cupfinal i mot Bretagne-grannarna och mini-klubben Guinghamp leddes men förlorades. Rennes har pengar, och de har de senaste tio åren försökt slå sig in i toppen på olika sätt.

Sämst lyckades de när de försökte ta en genväg, köpte in ett gäng svindyra brasilianare som förmodligen är fransk fotbolls sämsta värvningar någonsin. François Pinault, ägaren, är en av Frankrikes allra rikaste, hans konstsamling är en av världens främsta och hans son har en dotter ihop med Salma Hayek.

Rennes har helt enkelt tagit över som Bretagnes storklubb, en plats som varit totalt reserverad för klassiska, snygga Nantes.

Och nu har de ersatt de tokiga spelarköpen med att kombinera landets bästa akademi med sunda spelaraffärer.

 

Vad kan dom?

Slåss i toppen under toppen, utan vidare. Antonetti är en galen jävel, en korsikan med ett sjuhelsikes temperament.

– Han har inte visat det än, men det kommer väl, säger Petter Hansson.

Rennes har behållit allt de vill, med ett undantag: Stéphane M’Bia, den kamerunske superdammsugaren, har lämnat för OM och Rosenborgs norsk-ghanan Alexander Tettey ska göra hans jobb istället. Det är en lysande värvning, Rennes har haft tid på sig att scouta en M’Bia-ersättare. Och resten? Det är ett bra lag, helt enkelt. Douchez är en av ligans bästa målvakter, Fanni har landslagsdebuterat, Mangane och Hansson funkar utmärkt ihop och Lemoine är en utmärkt bollsamlare.

Vem ska vi kolla på?

Jamen, såhär då: I varenda klubb har jag pekat på det unga och spännande och nya, så jag tycker att jag förtjänat rätten att släppa de premisserna och hissa upp en gammal, välkänd, bänkad men genial fotbollsspelare.

Mickaël Pagis!

Det görs inte så många av hans sort längre, de helt enkelt underbara, släpande anfallarna som gör små underverk helt på egen hand. Helikopterseende, passningsperfektion och målkänsla. Pagis kommer att få begränsat med speltid i år – men se till att titta noga när han spelar. Ni kan lära er nåt.

Så spelade de i premiären: 4-2-3-1.

Så gick det i premiären: 3–0 mot Boulogne.

/Simon Bank