Jodå, matcher ska summeras och dissekeras – men eftersom vi alltid satt en ära i att vara framåtblickande och visionära, snarare än grubblande gårdagsgrimpeurer så kan vi väl lika gärna avsluta den här ligagenomgången för den här gången.

Lyon vinner Ligue 1. Niang blir skyttekung. Perrin får sparken först av alla.

Var det nåt mer ni ville veta?

5. Paris Saint-Germain

Vad vill dom?

Egentligen: Vinna ligan. Officiellt: Visa att de skulle kunna vinna ligan.

Vilka är dom?

Ni vet ju att PSG är fotbolls-Europas gossen Ruda. När kontinentens alla huvudstäder träffas på sina fotbollskonvent får Paris sitta längst bak och skämmas, i bästa fall. I sämsta fall får de stå i ena hörnet med en strut på huvudet. Då ser de ut som Nicolas Anelka.

En stad med två miljoner invånare har inte lyckats få ihop ett internationellt storlag, och är inte ens väldigt intresserade av det. Det är den ena sanningen om PSG.

Den andra är att de håller på.

Jag skulle ju vilja såga nästan allt de gjort det senaste året, Colony Capital-ägda PSG ägnade förra vintern åt att undergräva snart sett alla som jobbade i klubben. Paul Le Guen hade fått laget att röra sig åt rätt håll, men försvann och ersattes av gamle storbacken Kombouaré. Presidenten Sébastien Bazin hade kanske inte fått klubben att röra sig åt rätt håll, och petades ett steg åt sidan för Robin Leproux. Leproux agerar presidentiellt, pratar om ”absolut högsta europeiska nivå” – och det finns faktiskt en del som talar för det här Paris-projektet.

Inte pengarna, men väl pojkarna och publiken.

Vad kan dom?

Just det. Pojkarna. Dagens PSG är inte bara ett retreat för gamla storspelare (Makelele, Giuly, Thuram typ) utan också en tummelplats för ett par av Frankrikes allra intressantaste talanger.

Medan Le Guen fick gå och Marseille värvade som om det inte fanns en morgondag agerade PSG, lite i skymundan, både elegant och klokt. Under 2009 har de knutit upp sina unga ledare på längre kontrakt. Mamadou Sakho, en blivande världsback (jag tvivlar inte en sekund på det) har kontrakt till 2012. Stéphane Sessègnon, mannen som vred hela PSG:s anfallsspel från Rothens vänsterkant och till höger, har förlängt till 2013. Det finns alltså en form av långsiktigt tänkande som man i PSG tidigare betraktat ungefär som en förkylning: Det kommer då och då, ingen vet riktigt varför, och det går snart över.

Kombouaré har alltså en spännande trupp, med mycket ungt. Inför fjolårssäsongen lyfte jag fram Hoarau som årets genombrott, och fick faktiskt rätt. I höst får långskånken understöd av Sochaux-kreatören Mevlut Erding, vilket borde bli ett stort lyft. Bakifrån/underifrån kommer talanger som Clément Chantôme och Granddi Ngoyi (den nye Vieira!). Det ser helt enkelt inte så illa ut, och med en stabil hemmapublik på 40 000 borde det nya PSG kunna bygga något intressant på sikt.

Frågetecken, då? Nja, det ser fortfarande lite, lite tunt ut på anfallssidan. Och målvaktsbytet Landreau-Coupet är väl inte riktigt ett plus.

Vem ska vi kolla på?

Mamadou Sakho. För första gången går han in i en säsong med all press i världen på sig. Klarar han allt snack om framtiden kommer han att bli en av nuets stora mittbackar.

Så spelade de i premiären: 4-4-2 (Kombouarés nyckelsystem).

Så gick det i premiären: 1–1 i Montpellier.

4. Lille

Vad vill dom?

Fortsätta snickra på sin moderna storklubbstanke. Och visa att de är ett lag även utan Bastos.

Vilka är dom?

Den nya mönsterklubben uppe i norr. När Lens grävde ner sig i en allmän depression stod Lille för allt det nya, moderna, lite stålkalla och mindre genuina – men också mer utåtvänt och framgångsrikt.

LOSC är ingen galen klubb. De vill inte vara det. Det fungerar inte med den bild de vill ge av klubben. Men… i somras stod de för en av de märkligaste vändningar vi sett. Xavier Thuilot, vd:n, bestämde sig för att sparka tränaren Rudi Garcia (av nån %/%# anledning) och började leta efter hans ersättare. Då klev filmproducenten (Cyrano de Bergerac) och klubbpresidenten Michel Seydoux in och satte ner foten.

Garcia fick inte sparken.

Thuilot fick sparken istället.

Där har ni ingången i säsongen 2009/10, och det kan ta ett tag innan laget hämtar sig. Och klubben spelar högt. Seydoux är en oerhört skicklig president, men han bygger för framtiden. Han bygger en ny akademi, och om tre år flyttar LOSC in i en ny arena, med tredubbel kapacitet. Det gäller för dem att ha ett lag som kan fylla den då.

Vad kan dom?

LOSC har gjort det fantastiskt bra de senaste åren, trots att de blivit av med oerhört många spelare. I fjol var Bastos lagets nyckel och stjärna, nu är han borta (Lyon) och ska ersättas av Gervinho, som Rudi Garcia handplockat från sitt gamla Le Mans. Ett av årets tuffaste jobb. Men Adel Rami finns kvar och styr försvaret, Rio Mavuba fortsätter att få sin karriär på rätt köl på innermittfältet och Yohann Cabaye bidrar med mycket på sin vänsterkant.

Grundkompetensen finns, det är bara målen och briljansen som ska till. Och då står vi där med en enda fråga: Är du redo, Gervinho?

Vem ska vi kolla på?

För att det vore fånigt att säga något annat: Eden Hazard. Mini-belgaren var bara 14 när han kom till Lille, och de har skött honom väl. Alldeles snart kommer ni att se honom springa åttor runt backar för, låt säga, Arsenal – så passa på att se honom redan nu.

Så spelade de i premiären: 4-3-3.

Så gick det i premiären: Chock: 1–2 hemma mot Lorient (Gervinho var avstängd).

3. Bordeaux

Vad vill dom?

Som de själva säger: Det är ju svårt att bli bättre än etta. Men lika bra, då, kanske?

Vilka är dom?

I ett långt perspektiv: En klassisk fransk fotbollsklubb som varit ledande i landet i ett par perioder. I ett kortare perspektiv: Laget som detroniserade Lyon efter åtta långa år.

Les Girondins har klass och stil, och det är svårt att tänka sig en bättre lämpad tränare än le Président själv, Lolo Blanc har gjort ett fantastiskt arbete med laget och borde varit förbundskapten redan nu. Bakom sig har han en stark stab: Jean-Louis Gasset är en rutinerad assistent och, ännu viktigare, Jean-Louis Triaud är en skicklig president med en tydlig talangpolicy (Battiston, mannen som fult försökte nicka sönder Toni Schumachers knäskål 1982, är ansvarig för akademin). M6, mediekonglomeratet som äger klubben, har börjat få fart på den ekonomiska biten och Bordeaux ser acceptabelt starkt ut. De kunde, trots allt, behålla Yoann Gourcuff och de kan, trots allt, slåss lite om Marouane Chamakh.

Vad kan dom?

Det borde förstås bli tufft att slåss på flera fronter, och det vore konstigt om inte Gourcuff får sina svackor under en säsong med CL, cuper, liga och ett VM i horisonten. Men med det sagt: Bordeaux har fortfarande ligans kanske bäst komponerade lag.

Mittfältet, med Alou Diarra som städgumma bakom Wendels fartfot och Gourcuffs glödande genialitet, är hysteriskt starkt. Chamakh är välutbildad och tung längst fram. Försvaret är förstås försvagat av OM:s attackvärvning av Diawara, men å andra sidan är Carrasso en förstärkning på målvaktssidan.

Jag tror inte att Chamakhs vara eller inte vara är avgörande för Bordeauxs säsong på något vis. Deras säsong avgörs av hur de tacklar sekvenserna när Gourcuff inte orkar bära laget längre.

Vem ska vi kolla på?

Yoann Gourcuff, naturligtvis. En av världens tre-fyra vackraste fotbollsspelare.

Så spelade de i premiären: 4-4D-2.

Så gick det i premiären: 4–1 mot Lens.

2. l’Olympique de Marseille

Vad vill dom?

Skojar ni eller?

Vilka är dom?

Frankrikes största, populäraste och mest mytomspunna fotbollsklubb. Blandningen av kaos och kaos, av framgång och fiffel, av kärlek och hat är starkare här än någon annanstans i landet.

Men frågan om identitet är mer brännande i år än på länge, efter ägaren Robert Louis-Dreyfus bortgång i våras. RLD var lika mycket supporter som ägare, han älskade verkligen sin förening och skickade in mer än två miljarder under sina tolv år som ägare. Utan att få en enda titel tillbaka (alla som räknar Intertoto som en titel räcker upp en hand). Nu är RLD borta, hans änka håller i hans plånbok och OM skissar på sin framtid. Det kommer inte att påverka något på kort sikt – Mme Dreyfus kommer inte att sälja klubben – men det kommer att ligga som en skugga över Velodromen.

Men, strunt i det, OM ska bara vinna ligan i år. De har bytt ut hela ledningen, Jean-Claude Dassier har tagit över presidentskapet från Pape Diouf, en gammal journalist istället för en annan – och det kommer att finnas mycket journalistiskt att rapportera från la Commanderie i vinter.

Det finns det, å andra sidan, varje vinter.

Vad kan dom?

Ny tränare, ny president, en avliden ägare… och en helt ny fotbollstrupp.

Didier Deschamps kom inte till ett dukat bord, men han har verkligen fått alla bestick han behöver. Två spelare per position, och den kanske största värvningsraid Frankrike någonsin sett (ja, inte kvantitativt, kanske, OM brukar ju köpa in 80 spelare i halvåret).

Diawara var Frankrikes bäste mittback i fjol, M’Bia är en kanonvärvning till mittfältet, Heinze och Rool är märkliga karaktärsvärvningar och Lucho Gonzalez är en superspelare som kostade alldeles för mycket.

Det finns ingen trupp som kan mäta sig med OM när det gäller bredd. Det enda som egentligen talar emot en säsong som – ironiskt och lite sorgligt, efter RLD:s död – slutar med en mästartitel är att Deschamps har väldigt många delar att få ihop, väldigt snabbt. Men leder OM ligan i januari så vinner de den i maj.

Vem ska vi kolla på?

Jag vill ju hemskt gärna svara ”Cyril Rool” här, men han får nog inte så mycket speltid (och får han speltid så blir han avstängd, det är ett litet Moment 22 här). Men vi kan väl ge Hatem Ben-Arfa en säsong till? Han har Ligue 1:s sötaste små fötter. Tänk om Deschamps kunde lära honom vad ”passning” betyder också.

Så spelade de i premiären: 4-3-3. Fortfarande.

Så gick det i premiären: 2–0 i Grenoble.

 

1. Lyon

Vad vill dom?

Hahahahahaha.

Vilka är dom?

Utmärkt fråga! Efter tio år då små-påve Jean-Michel Aulas I varit ensam härskare på den franska fotbollsscenen, då han kunnat sitta och flytta spelare och strategier som andra barn flyttar leksaksbilar, är Olympique Lyonnais pressade på sina ambitioner.

När Karim Benzema till slut lämnade för sina drömmars Madrid (den klubbens bästa värvning i sommar) var det en symbolsmäll för OL:s status, och den förstärktes bara av Juninhos farväl, komplett med mental krasch. Skulle Lyon nöja sig med att vara en hyfsat stor fisk i en hyfsat stor liga?

Should they fuck.

Aulas har sprejat pengar i sommar. Lisandro Lopez köptes för horribla pengar för att ordna mål, och problemområdet till vänster (ni minns att Kim Källström tvångskommenderades ner som vänsterback i fjol) löstes nätt och snabbt: Aly Cissokho och Michel Bastos hämtades in för 400 miljoner och fick hela Frankrike att förtjust skriva rubriker om la Gauche Caviar, Lyons kaviarvänster.

Pengar finns, och nu är det Claude Puels jobb att växla in dom mot poäng. I all korthet, och för att ge en bild av kraven på OL – här har ni de sex bäst avlönade spelarna i Ligue 1 i våras (källa: FF).

1. Benzema, OL, 4,8 miljoner euro.

2. Makelele, PSG, 4,6.

3. Juninho, OL, 4,5.

4. Cris, OL, 4,2.

5. Grosso, OL, 3,9.

6. Källström, OL, 3,7.

Vad kan dom?

Ja, jag tror alltså att Lyon tar hem det i år, även om det är en väldigt vansklig profetia.

Mitt i den överdrivna bakåtbalansen i fjol kunde jag se att Puel byggt ett bättre organiserat, mer medvetet lag än vad Alain Perrin någonsin lyckades med. Och när jag ser OL:s startelva så ser jag fortfarande oerhörda kvalitéer. Mittfältsuppsättningen är grym, backlinjen samspelt. Cissokho är en dyr chansning till vänster men det kanske kan fungera, och framåt finns väldigt mycket kreativitet.

Mycket hänger på hur mycket Puel vågar använda den.

Spelar han försiktigt, som i fjol, kommer OL att plaska runt en bit efter OM i toppen. Om han vågar låta släppa iväg sina yttrar lite mer, och låter Bastos fuska lite i defensiven, så har han alla chanser i världen att ta hem guldet till Gerland och papa Aulas igen.

Kim Källström? För en vecka sen bytte OL sponsor. Nike-ägda Umbro försvann, Adidas klev in – och min konspiratoriska hjärna skenade iväg i teorier om att det kanske låg något i de förstärkta ryktena om en PSG-flykt för Kim (PSG är Nike, Kim också). Men jag vet inte riktigt vad sånt betyder, och jag vet att Kim kommer att få spela sina 15-20 ligamatcher från start även om han stannar. Och ett VM-år vore det väl dumt att chansa?

Så spelade de i premiären: 4-2-3-1.

Så gick det i premären: 2–2 i Le Mans, efter ett Lopez-mål i slutsekunderna.

/Simon Bank