Evig stad, öppen stad, men sånt tar också slut.

Sim-VM:s sista kväll i kväll, och jag ägnar dagen åt att titta på bilder av när Fede Pellegrini träffar påven (han har sett hennes lopp) och Franziska van Almsick (hennes stora barndomsidol).

Hennes ansikte – det som Armani betalar miljoner för – var en karta över ”åh, vad mamma är stolt nu”. Sport är mycket så, en evigt konstruerad strävan efter naturliga, nakna tillstånd. Glädje, sorg, stolthet, allt det.

Och apropå det.

Ibrahimovic pratar igen, han är i fas 1 igen i sin kommunikationsstrategi. Ni vet: a) bli kompis med laget, b) bli kompis med lokala medier, c) jobba sig upp, d) vara härskare över jord, stjärnor, cracks och evighet.

Jag gillar ju den fasen – jag gillar nästan alla hans faser på avstånd – och jag får något sådär varmt i hjärtat när han säger det han säger om pulgan, lille Messi:

– Messi es de Playstation de veridad.

Playstation, igen! Ibra har ju en historia när det gäller Playstation (kära Playstation, skicka 4,5 miljoner i ovikta sedlar till Simon Bank, Aftonbladet, 105 18 Stockholm, för överdriven exponering i Sveriges största sportblogg).

Först, hemma i Malmö för nio år sen:

Reporter:

”Vilka intressen har du vid sidan av fotbollen?”

Ibra:

”Brudar och Playstation…”

 

Sen, i Turin:

Reporter (italiensk, med just den sortens engelska):

”So, what did you think about your prestation”

Ibra:

”My Playstation?!”

 

De började kalla honom ”Playstation” i presskåren efter det (Simon Bank, Aftonbladet, 105 18 Stockholm. Ovikta). Och nu är han alltså där, framme. Mitt i sitt eget Playstation. Fantastic prestation.

Håll med om att det känns i hjärtat.

/Simon Bank