Lite klubbfotboll, mitt i landslagsträsket?

Okej då, om ni tjatar.

Egentligen är det bara en liten undersökning jag länge varit sugen på att sätta tänderna i, men som aldrig fått den där tvåfotsstämplingen i arslet som krävs för att ta steget från konception till konkretion.

I korthet: Var har man det största förtroendet för före detta spelare som tränare?

Eller, om man vill följa upp en italiensk diskussion i kölvattnet av Champions League-finalen i Rom, och utnämningarna/diskussionerna som surrade runt Lenardos, Antonio Contes och Ciro Ferraras namn: Finns det en Pep Guardiola-effekt i den europeiska toppfotbollen?

Jo, det är klart att ryggmärgen vill ha sin say i saken, att man på Öarna haft en tradition av övertro på att bra hästar av nödvändighet blir goda jockeys (för att parafrasera en av de bästa tvåfotade jockeysarna), men när France Football i veckan gav sig in på den gissningsvis unikt ex-spelar-fokuserade klubben Paris Saint-Germain var det ju en startramp för en mer begränsad och mätbar frågeställning:

Var har man det största förtroendet för att värva tillbaka före detta spelare som tränare?

Fallet PSG är speciellt, eftersom det i modern tid varit i det närmaste omöjligt att få träna laget om du inte tidigare spelat i klubben. Nu tränas ju laget av gamle storbacken Antoine Kombouaré (här är hans största ögonblick, ett typiskt nickmål av ”Casque d’Or” mot Real Madrid 1993) , och det finns knappt en tränare som inte tidigare varit spelare i laget (Giresse, Lacombe och Bergeroo är de moderna undantagen). Le Guen, Fournier, Halilhodzic, Luis Fernandez… alla har gått från att vara gamla PSG-spelare till nya PSG-tränare.

Ex-presidenten Alain Cayzac förklarar tanken:

– Det är kanske en självklarhet att säga, men nu för tiden är Paris eller Marseille något helt annat! Pressen från media, supportrarna och ägarna är så tungt att det då och då orsakar stora skalv. Det är bättre att vara skottsäker för att stå emot, och en tidigare spelare känner till det berömda trycket. De kan vara bättre rustade att stå emot de mediala, offentliga eller ekonomiska stormarna.

Vilka köper egentligen det här tankesättet? Vilka ligor värderar det här sociala, kulturella lokalsinnet högst?

Vi kan väl kolla efter. Här är ligorna där flest tränare tidigare haft en spelarkarriär i den klubb de nu tränar:

Premier League: 1 tränare.

Roberto Martínez, Wigan.

Bundesliga: 5 tränare.

Michael Frontzeck, Borussia M’Gladbach

Bruno Labbadia, HSV

Dieter Hecking, Hannover.

Thomas Schaaf, Werder Bremen.

Markus Babbel, Stuttgart.

 

La Liga:5 tränare.

Pep Guardiola, Barcelona.

Manolo Jiménez, Sevilla.

Abel Resino, Atlético Madrid.

Gregorio Manzano, Mallorca.

Mauricio Pochettino, Espanyol.

 

Ligue1: 7 tränare.

Jean-Guy Wallemme,. Lens.

Rudi Garcia, Lille.

Christian Gourcuff, Lorient.

Didier Deschamps, Marseille.

Pablo Correa, Nancy.

Antoine Kombouaré, PSG.

Alain Casanova, Toulouse.

 

Serie A: 5 tränare.

Massimiliano Allegri, Cagliari.

Ciro Ferrara, Juventus.

Gennaro Ruotolo, Livorno.

Leonardo, Milan.

Gigi Delneri, Sampdoria.

 

Lite facitdiskussion, dådå. Var fjärde topptränare har en bakgrund som spelare i den klubb han tränar. I Juventus och Milan är det uppenbart att Pep-fallet fungerat som inspiration och förebild, med oprövade, unga spelare med ledaregenskaper som går rakt in. Som det var på Öarna förr, men inte så mycket längre.

Mauricio Pochettino har fått Espanyol av samma orsaker, Markus Babbel är lite samma sorts fall, liksom Correa i Nancy.

De flesta andra har ju redan etablerat sig som tränare, oavsett om det handlar om Deschamps eller Kombouaré i Frankrike eller om de italienska fabrördrerna. De nya Peps dröjer annars ett tag till, och jag är inte alls övertygad om att det är rätt väg att gå för alla.

/Simon Bank