Vad säger ni? Dags för lite Premier League-bloggande?! Jamen, vem är jag att säga nej, såhär två ynka dagar före avspark?

Värvningarna är avklarade, förutsättningarna är klarnade. Nu ska vi bara ta oss ner till the real nitty gritty, pussla ihop bitarna och se vad vi kommer fram till. Och även om jag själv inte känner mig helt bekväm med den här bit-för-bit-metoden får vi allt lov att dela upp även det här paketet i fyra olika segment. Vi tar tabellen nerifrån och upp helt enkelt, och river alltså av nedflyttningsstriden… här och nu.

 

20. Wolverhampton Wanderers

Om laget: Passade och anföll sig igenom förra säsongens Championship-motstånd, men måste nu göra en sommarsnabb anpassning till Premier League-spelet om de ska undvika att upprepa lokalrivalerna West Bromwichs misstag från ifjol. Det spelar liksom ingen större roll hur spännande och framfusiga Ebanks-Blake (23 år), Kightly (23), Vokes (19), Hennessey (22) Foley (24), Stearman (21), Edwards (23), Keogh (23), Jones (24),Jarvis (23),  Berra (24), Ward (23), Elokobi (23) och Surman (22) är – you don’t survive anything with kids. I synnerhet inte om de försöker spela öppen, offensiv fotboll.

Om managern: Ska vi låta Roy Keane få ordet? Det var alltså McCarthy som var förbundskapten för Irland under VM 2002, och fick Keane att lämna truppen efter följande omdöme: ”Mick, you’re a liar… you’re a fucking wanker. I didn’t rate you as a player, I don’t rate you as a manager, and I don’t rate you as a person. You’re a fucking wanker and you can stick your World Cup up your arse”. Har sedan dess gjort små underverk på Championship-nivå flera gånger om, men satt bottenrekord i antal inskrapade Premier League-poäng två gånger om med Sunderland.  

Om spelaren: Där de flesta ögon kommer att riktas mot en anfallsduo med Sylvain Ebanks-Blake och Kevin Doyle så väljer jag att titta mot yttern Michael Kightly. Det här är alltså spelaren som ratades av Southend, men sedan var så överlägsen i amatörlaget Grays Athletic att till och med Alex Ferguson försökte köpa honom. Fergie var dock för sent ute – Wolves hade redan hunnit lägga upp 25 000 pund och fullborda årtiondets kanske allra mest prisvärda köp. Missar tyvärr säsongsstarten eftersom han jobbar sig tillbaka från ett brutet mellanfotsben, men kommer att lyfta Wolves när han gör comeback. And he was a Spurs-fan growing up, ya know.

Om fansen: A proper football club with proper support. Även om Wolves har Black Country-fienderna från West Brom som sina egentliga rivaler – två supporterskaror som för övrigt påminner mer om varandra än de själva vill erkänna – så kommer det bli bra dag i två halväkta Birmingham-derbyn mot Aston Villa och Birmingham City också.

 

19. Portsmouth

Om laget: För bara ett drygt år sedan vann Portsmouth faktiskt FA-cupen. De såg ut som ett lag som hade etablerat sig på den övre halvan av Premier League Sedan dess har Lassana Diarra, Jermain Defoe, Peter Crouch, Glen Johnson, Pedro Mendes, Sean Davis, Sulley Muntari, Sol Campbell och managern Harry Redknapp lämnat Fratton Park, utan att någon enda spelare av särskilt hög klass kommit in istället. Allt handlar såklart om finanser. Förre ägaren Alexandre Gaydamak tröttnade på att pumpa in pengar och hans ersättare – den mystiske arabiske affärsmannen Sulaiman Al-Fahim – tycks inte heller ha på sig spenderarturbanen. Portsmouth är på väg att falla sönder.

Om managern: Nödlösningen som fått bli semi-permanent, mest bara för det aldrig dök upp något bättre alternativ. Hart är känd som en briljant ungdomsutvecklare – han har satt fart på karriärerna för bland andra Woodgate, Kewell, Jenas och Dawson – men som en ganska rutten seniortränare. Kommer knappast att få fullfölja säsongen.

Om spelaren: En enda fullfjädrad klasspelare finns kvar i den här truppen, och det är kroatiske playmakern Niko Kranjcar. De blå får passa på att njuta av honom den här säsongen, då han spelar på ett utgående kontrakt som han redan gjort klart att han inte har någon avsikt att förnya. Den före detta förbundskaptenssonen är inte heller känd för sin lojalitet; under sin tid i den kroatiska ligan tog han det förbjudna steget från Dinamo Zagreb till Hajduk Split, en flytt som än idag gör honom avskydd i stora delar av hemlandet..

Om fansen: Lilla, ruffiga, hemtrevliga Fratton Park är en old-fashioned ground making an old-fashioned sound. Hemmastödet är massivt och kompakt, kryddat med Pompey Chimes-klockorna. Den gamla 657-klicken är väldigt marginaliserad numera, och så länge det inte är sydkustderby mot Southampton är Fratton Park en rätt välkomnande arena med familjekaraktär.

 

18. Burnley

Om laget: Den som bara ögnar igenom namnen får förmodligen intrycket att det här är ett spring-tackla-kämpa-lag i samma överfysiska anda som det Stoke som kämpade sig kvar i Premier League ifjol.. Den bilden är orättvis. Burnley står nu inte för någon champagnefotboll, men de håller helst bollen längs marken och spelar på det sätt som engelsmännen själva brukar beskriva som ”the right way”. Truppen är den minst namnkunniga i divisionen, den är liten och ålderstigen – och även om jag tror att Burnley kommer att överprestera ännu en gång så tror jag till sist ändå inte att det kommer att vara riktigt tillräckligt för att hänga kvar.

Om managern: Owen Coyle är den där sortens skotte som varit överengagerad Celtic-supporter i precis hela sitt liv. Ändå tackade han nej till att ta över just Celtic i somras. Han var bara inte färdig med det Burnley han redan givit sitt ord. Det säger en hel del om den renhåriga, långsiktiga ledarstil som helnykteristen Coyle använt för att få lilla Burnley att överträffa oddsen om och om igen.

Om spelaren: Sir Alex Ferguson har beskrivit den lynnige yttern Chris Eagles som en av de mest bollbegåvade spelarna han någonsin jobbat med – och en av dem med allra sämst attityd. Eagles är uppvuxen i Hemel Hempstead – en satellitstad norr om London – och uppfyller många av stereotyperna om det som i städer som Burnley brukar beskrivas som ”southern softies”. Han har attityden, accenten, självsäkerheten och det vågiga håret. Han har dessvärre också tendensen att försvinna ur matchbilden när regnet piskar sidledes en bitterkall januaritisdag i Wigan.

Om fansen: Med sina 80 000 invånare är Burnley det minsta ställe där det spelas Premier League-fotboll i vinter  I januari var jag där för första gången i mitt liv, och dagen efter summerade jag intrycken såhär: ”Burnley är en av de där nordengelska städerna där tiden stått stilla, bortsett från att industrijobben försvunnit och tusentals invandrare från de asiatiska kolonierna flyttat hit. Vill du äta middag så kan du välja mellan pubens bönor och kebabsyltornas… kebab. Vill du shoppa så har du antingen pantbanken Cash Converters eller lågprisbutiken Everything´s a Pound. Gubbarna har flat caps på sig, tonårsmammorna rosa mjukisdressar. The lads har alla vita sneakers. De lite yngre har Adidas-byxor och kortärmad matchtröja – trots att det är minusgrader – de äldre har klätt upp sig i en speciell sorts märkeskläder. Fotbollen uppfanns av och för sådana här städer”. All that still stands.

 

17. Wigan Athletic

Om laget: Filosofiförändring å färde. Ända sedan Wigan chockade sig upp i Premier League för fyra år sedan så har de överlevt genom att spela den sortens rugbyfotboll som deras rugbyfotbollsarena inbjuder till. Inte på Roberto Martínez skift, dock. Zaragoza-killen lärde sig spela snabb passningsfotboll på små femmannaplaner, och har gjort det till sitt livsverk att implementera de värdena så gott det nu går i de lägre engelska divisionerna. Själv kommer han inte att ha några problem med att anpassa sig till Premier League-sättet att spela fotboll. Mer tveksamt hur stommen i hans trupp kommer att hantera Martínez spelsätt. Lite väl hänger på medplockade spanske playmakern Jordi Gómez.

Om managern: ”Football is Roberto’s life. When I have a day off, I must admit, I take the whole day off away from the game. Roberto on the other hand is still living and breathing football on his free day. As a player he would spend it running and training in the gym. Since taking his new life in management, his summer time has reduced to four days and he will still make time to phone his chairman and keep in touch with what is happening at the club” – Jordi Cruyff, förordet till Martínez’s självbiografi, ”Kicking Every Ball”.

Om spelaren: Tar man bort några Boumsong-säsonger och en räcka Dunne-självmål har Titus Bramble varit Premier League-försvararen med allra högst andel dundertavlor i bra många år. Så döm om min förvåning när han plötsligt utsågs till Player of the Year i Wigan efter fjolårssäsongen. I den här delen av nordvästra England menar de på fullaste allvar att Bramble borde spela i landslaget.

Om fansen: Vilka? Jaså, de där små klungorna som motvilligt släpar sig iväg från rugbymatchen några gånger per viner. Det här är och förblir en rugbystad. Någon hemmaklack att tala om existerar inte på själlösa JJB Stadium – eller DW Stadium, som ägaren Dave Whelan nu anspråkslöst låtit döpa om den – och klubben är också unik i Premier League genom att över huvud taget inte har något bortafölje att tala om. Wigan kan ha Chelsea borta en lördagseftermiddag klockan 15 och ha 110 man på bortasektionen.

 

16. Stoke City

Om laget: Alla vet vad som kommer – mangelfysik, långa bollar och ännu längre inkast – men vilka kan stoppa det? Tony Pulis verkar inte ha några som helst ambitioner att förfina Stokes spelstil. Han har behållit truppen i stort sett oförändrad, och kommer att kräva samma  fullblodssatsning som tog de rödvita ända upp till en osannolik tolfteplats ifjol. Kanske kommer det heta att motståndarna listat ut hur man ska hantera Stoke efter en första överraskningssäsong. Argumentet emot är att de är så förutsägbara att det inte kan ha tagit en motståndarscout särskilt mycket mer än en kvart att ringa in deras grundspel ifjol heller.

Om managern: Som det hette i någon av alla de previews jag plöjt igenom på sistone: ”Pulis has a reputation for keeping it simple. That’s because he keeps it simple”.

Om spelaren: Under fjolårssäsongen kastade Stoke 337 stycken långa inkast. Det var mer än tre gånger så många som laget som kastade näst flest, och anledningen till den statistiska abnormaliteten är ju inte direkt svår att sätta fingret på. Rory Delap heter han, och han kastar fotbollar så långt att det irländska friidrottsförbundet försökte rekrytera honom som spjutkastare till sin OS-satsning. Precis som med Stoke i stort finns det dock ett frågetecken för ifall motståndarna nu listat ut hur man ska hantera bombardemanget. Under första säsongshalvan gjorde Stoke sju mål till följd av långa inkast, under andra halvan bara två.

Om fansen: Bäst i ligan. Delilah-brigaden drog in i den moderna fotbollens glittrande epicentrum och visade hur gammal, hederlig brittisk läktarkultur såg ut och lät en gång i tiden. Britannia Stadium må vara en sån där nybyggd sak som saknar charmen från gamla Victoria Ground, men Stoke-fansen bevisade en gång för alla att det är innehållet snarare än paketeringen som i slutändan avgör intrycket. På hemmaplan vrålade Stoke sönder alla decibelrekord som 2000-talets nya kamerautrustningar kunnat uppmäta, och gjorde Stoke så gott som oslagbara längs vägen., På bortabana tog de med sig showen  vart de än kom. Altogether now: ”Sheeeeeeee Stood There Laughing…”.

/Erik Niva