Del två av det guidande Premier League-tipset, och tabellen rullas upp genom mittskiktet.

15. Hull City

Om laget: Egentligen så tror jag att det förluststaplande Hull från vårsäsongen låg närmare lagets sanna kapacitet än segervälten som rullade fram under hösten. Synat i sömmarna så hade inte Hull något särskilt bra lag ifjol, och hade åkt ur vid en normalprestation. Nu är de på väg att förstärka lagt markant – Olofinjana, Hunt och Altidore, med Bullard som extra bonus och kanske till och med Negredo därutöver – samtidigt som de sätts under press av andrasäsongssyndromet. Ett par tabellhack upp?

Om managern: När Phil Brown tog mikrofonen och sjöng Beach Boys läktarhit ”Sloop John B” för publiken efter att Hull förlängt kontraktet så bekräftade han sin position som engelsk fotbolls nya antihjälte. Under hösten så behandlades han som en engelsk Mourinho, men efter vändningen med det ökända halvtidssnacket på Eastlands så blev han mer och mer av en driftkucku under säsongens avslutande månader. Vägvalsläge nu. 

Om spelaren: Jim Bullard, Bullard. He’s better than Frank Lampard. I alla fall i visan. Det ambitiösa rekordköpet av Bullard skulle signalera vad Hull ville vara förra säsongen, men kom istället att symbolisera vad våren till sist blev. Landslagsfiskaren blev landslagsfotbollsspelare i samband med en testmatch mot Tyskland, och gick därefter från att vara en av ligans mest omtyckta spelare till en småsuspekt pengajägare. Krävde jättelön av Fulham, och valde Hull först när det blev uppenbart att han inte skulle få den. Blev sedan svårt skadad redan i första inhoppet, och just nu tycks frågan vara om Bullard kommer tillbaka snarare än när han gör det.

Om fansen: Ingen klassisk fotbollsstad det här heller, men de randiga har skäl att vara stolta över sig själva efter debutsäsongen i Premier League. Nybyggda KC Stadium var full mest varenda vecka, och bortaföljet skämdes på intet sätt för sig. Testet för den semi-nya supporterkulturen häruppe kommer först när även Premier League börjar bli rutin, framemot vintern någon gång. Är entusiasmen och engagemanget fortfarande lika svällande då? 

 

14. Bolton Wanderers

Om laget: Ska man försöka förklara för någon ungtupp hur engelsk fotboll såg ut i mitten av 1980-talet är det absolut enklaste sättet att peka på dagens Bolton. Idag är det oftast orättvist då engelska lag beskrivs som någon form av kick’n’rush-kollektiv – i Boltons fall är det fullständigt befogat. De knackar långt, hoppas på att Kevin Davies vinner sin nickduell, krafsar ihop andrabollarna och försöker få till fasta situationer. They ain’t pretty. 

Om managern: Inställningen till Gary Megson varierar bland Boltons fans, så till vida att vissa avskyr honom medan andra bara ogillar honom. Lite orättvist, kan tyckas, då Megson i alla fall är en uppgradering från Sammy Lee som bevarat Premier League-statusen – men någon Sam Allardyce är han ju inte. På ”Big Sams” tid var det en dålig säsong om inte Bolton tog en plats i Europa. Under Gary Megson är det en bra säsong om de undviker nedflyttningen. Och den ambitionsnermonteringen är också det som Megson-kritikerna vänder sig emot.

Om spelaren: En gång för inte sådär alldeles jättelänge sedan hade Bolton profilspelare som JayJay Okocha och Youri Djorkaeff. Sedan blev det Nicolas Anelka och El Hadji Diouf. Numera är lagets största stjärnor Matty Taylor och – framförallt – Kevin Davies. Jag tror knappt att det finns fans till någon annan klubb i Premier League som önskar att deras förening skulle köpa Davies, men med sitt huvudspel i bortre delen av straffområdet förblir han en helt nödvändig spelare för hela Bolton Wanderers spelsätt.

Om fansen: Naah, not much there. Sterila nybygget Reebok Stadium ser nästan exakt ut som JJB Stadium (jaja, DW Stadium), men intrycket blir på något sätt ännu mer ogästvänligt då den här konstruktionen ersatt klassiska Burnden Park. Sällan full, ofta tyst och utslängd på en stormarknadsparkering i stadens utmarker… Reebok Stadium blivit en arena som tagit gnistan ur Boltons support snarare än något annat.

 

13. Blackburn Rovers 

Om laget: Svårbedömda. Inte på så sätt att man inte vet ifall Blackburn är fågel eller fisk – de tillhör ju den rätt visionslösa skaran klubbar som nästan garanterat är mittemellan – utan för att man inte riktigt vet hur spelet kommer att se ut. I goda stunder kan Blackburn spela riktig tempostark powerfotboll. På svaga dagar sjunker de ner i livslös tjongfotboll som framstår som en sämre kopia av Sam Allardyces gamla Bolton. Försvaret vet vi nog var vi har – målvaktsenigman Paul Robinson evigt undantagen – men på andra sidan Roque Santa Cruz finns frågor att ställa runt anfallsbesättningen. Har Benni McCarthy, Nikola Kalinic, Franco Di Santo och Jason Roberts några 30 ligamål i sig?

Om managern: ”Om jag hette Allardicio istället för Allardyce hade jag varit förbundskapten för England idag”. Och det har förmodligen Big Sam rätt i, för om inte om hade varit så hade han säkert fått jobbet efter Svennis, och väl där hade han omöjligt kunna missköta uppdraget som Steve McClaren. Men nu blev det inte England. Det blev fiasko i Newcastle, och sankskjutandet av ryktet som en framtidscoach med ProZone-precision. Tiden i Blackburn kommer att avgöra vart Sam Allardyces karriär tar vägen.

Om spelaren: Hade jag fått välja en Premier League-spelare jag själv inte hade velat möta på en fotbollsplan så hade jag valt Blackburns franko-kongolesiska mittback Christopher Samba. Mannen är inte en man – han är ett muskelmonument. Under förra säsongen så bildade ofta Samba en sorts enmannamur framför Paul Robinson i sisådär 80 minuter, för att sedan flyttas fram som centertorn under den sista tiominutersperiodens måljakt. Jag är väldigt nära att skriva att han var sitt lags bästa forward, på samma sätt som han var dess bästa försvarare.

Om fansen: Normalt sett är Blackburn Rovers fans en ganska ointressant samling, men den här säsongen kommer de garanterat att leva upp. De behöver bara en enda anledning, och de har fått den – Burnley. Rivaliteten de två Lancashire-klubbarna är inte så välkänd, vilket däremot verkligen inte betyder att den är lågintensiv. De senaste årtiondena har lagen mötts så sällan att stämningen varit smältande när det väl varit dags för någon cupmatch. Nu har spelschemat bekräftats, och uppladdningen kan alltså pågå i månader. Något av årets matcher. För övrigt finns Premier Leagues lägsta biljettpriser på Ewood Park.

 

12. West Ham United

Om laget: Med finanskrisen rann ju de isländska pengarna ur West Ham, och ända sedan Gianfranco Zola fick jobbet har han jobbat med mer eller mindre bakbundna händer. Han har tagit det han hav, byggt runt en ryggrad av välutnyttjade engelska medelspelare – Green, Upson, Parker, Cole, Ashton – och sedan kryddat med några ungdomar från akademin och några budgetsatsningar från utlandet. En niondeplats med de förutsättningarna var ett alldeles utmärkt resultat.

Om managern: Gianfranco Zola är inte en flexibel tränare, på gott och ont. Under en period förra hösten förlorade West Ham fyra raka matcher, och Zola var inte någon vidare glad kanin. ”Redan innan dess hade min fru hotat med skilsmässa eftersom hon tyckte att jag var gift med klubben. Nu kunde jag inte sova. Allt jag gjorde var att ligga vaken och tänka på vad jag kunde göra för att förändra situationen”. Sängvridandet fick dock sitt slut relativt snabbt, då Zolas grubblande nådde vägs ände. ”Jag insåg att jag bara känner till ett sätt att spela fotboll, och det är längs marken”.

Om spelaren: Alla klubbar gillar sina egenfostrade produkter. I stort sett inga andra gör det lika extremt mycket som West Ham. Hela klubbens identitet kretsar kring att man ska vara The Academy of Football, och har ju också varit extraordinärt framgångsrika genom åren. Men ja… Nu har det börjat gå några år sedan Lampard-, Cole-, Defoe- och Johnson-generationen flög ur boet, och även om man vill prata gott om the Mark Nobles of this world så finns där ingen blivande a-landslagsspelare. Den nyaste kullen känns i stort också rätt mycket hit-miss med Tomkins, Collison och Sears – med ett undantag. Det 19-årige vänsteryttern Junior Stanislas visat upp såhär långt tyder på att här finns något mer, här finns det där lilla extra som skiljer en semiordinär Premier League-spelare från en kille med stor Champions League-potential.

Om fansen: Efter all Green Street- och Cass-romantisering av mer eller mindre avlägsna ICF-tider börjar ju West Ham-följet närma sig samma huliganmytologisering som Millwall. Det är ju inte helt rättvisande. Även om East End-kvarteren runt Upton Park fortfarande kan vara livliga på en matchdag så handlar det ju mest om aggressiva asiatiska gatuförsäljare nuförtiden. Ur fotbollssynpunkt betraktat var det länge sedan en bortaresa hit kändes så särskilt hotfull. Stämningen inne på Upton Park då? Nästan alltid helt okej, sällan så värst mycket mer.

 

11. Birmingham City 

Om laget: Överoptimistiskt tips? Äh, jag vete fan. Jag tycker att Birmingham har klart bäst material av de uppflyttade klubbarna, vilket givetvis är en följd av att de är mest resursstarkt. Birmingham har förstärkt uppflyttningslaget med ungefär en kvartsmiljard kronor, och i stort tycker jag att det ser välbalanserat ut. Mitt enda problem är satsningen på knatteecuadorianen Christian Benítez som offensiv förlösare, men jag har missbedömt importer förr.

Om managern: Alex McLeish har vunnit skotska ligan, han har vunnit skotska cupen, han har vunnit skotska ligacupen. Han är den statistiskt bäste skotske förbundskaptenen någonsin, med en vinstprocent på 70. ”Jag har inget kvar att bevisa i skotsk fotboll”, sa McLeish innan han drog söderut, och det är svårt att inte hålla med. Men Skottland är inte England, och Birminghem City är det första jobbet Alex McLeish har söder om Hadrianus mur. The jury’s out.

Om spelaren: Efter att Martin Taylor oturligt nog tacklat sönder foten på Eduardo Da Silva så var Man Uniteds dåvarande asstränare Carlos Queiroz ute och dundrade: ”We can’t let the Taylors of this game survive”. Han var grovt fel ute. Mittbacken Martin Taylor är ingen elegant spelare, men han är inte heller en smutsig spelare. Nu har Eduardos vrist läkt ihop, men jag befarar att de mentala ärren sitter kvar i en ångerfull Taylor. Jag hoppas att han kommer över dem. Den här sporten överlever tack vare spelare som Taylor, inte trots dem.

Om fansen: Love them. Som bortasupporter är väl den där långpromenaden från St Andrew’s tillbaka till New Street den allra roligaste en mörk tisdagskväll, men de flesta dagar är ju ändå det här en arena som är fientlig på rätt sätt, som markerar att det är fotbollsmatch på gång. Och ”Keep Right On” är och förblir hela fotbollsenglands bästa supportersång.

/Erik Niva