Moving on up, in i tabellplaceringarna som ger Europaspel.

10. Fulham

Om laget: Det är något som inte stämmer när ett lag som är ute och spelare Uefa cup-fotboll (jaja, Europa League) är fullständigt beroende av Danny Murphy. Att Fulham slutade sjua i år var en enorm överprestation, som om Aston Villa tagit silvret. Att lyckas göra en försvarsfemma med Schwarzer, Paintsil, Hughes, Hangeland och Konchesky till en av Europas tajtaste är ett mindre mirakel. Nu tycks Fulham ligga närmare tunga försäljningar – kanske ligger det något i snacket om Hangeland till Arsenal – än ordentliga förstärkningar, och det kan bara inte hålla. Jag skulle bli mer förvånad om jag tippat Fulham för lågt än för högt. En plats på övre halvan vore en ny, stor framgång.

Om managern: Our boy Roy Hodgson. 25 år efter Bristol City och 10 år efter Blackburn Rovers får han nu äntligen det erkännande han förtjänat hemma i England. Gjorde ett underverk som räddade kvar Fulham våren 2008 – och sedan ett nästan ännu större med sjundeplatsen i våras. Kombinerar den grundmurade brittiska fotbollsbakgrunden med världsinsikter från Italien, Schweiz, Danmark, Norge och Förenade Arabemiraten. Men vi svenskar vet ju att hans verkliga fotbollshem alltid kommer att ligga någonstans mellan Malmö och Halmstad på den svenska sydvästkusten.

Om spelaren: Som han själv uttrycker det i sin rapkanonad ”Don’t Tread On This”: Haters wanna hate, but man I’m feelin great. Thanks to soccer, I grind mo’ ice than a hockey skate. More cash than in a bank, no need for ya’ll to relate. I didn’t cut the yard, and throw trash away”. Gangstarapparen Deuce – okej, Clint Dempsey for ya’ll – är ovärderlig för Fulham med sitt mittfältsmålgörande. Fick den så kallade Bronsbollen som tredje bästa spelare i Confederation’s Cup i somras.

Om fansen: Craven Cottage är en… trevlig upplevelse. Det är hit man tar den japanska utbytesstudenten eller den förvirrade svärmodern för att känna på Premier League-upplevelsen. Den ligger fint nere vid Themsen, den andas fortfarande gammal gentlemannasport och den befolkas av sofistikerat välbärgade människor från Londons bättre kvarter. Hugh Grant håller på Fulham, och brukade faktiskt jobba med att torka av sittplatserna på Craven Cottage. Trevligt.

 

9. Sunderland

Om laget: En kamp mellan Gordon och Fulop om målvaktsplatsen. Ett mittfält med Malbranque, Cana, Cattermole och Richardson. En anfallsduo bestående av Kenwyne Jones och Darren Bent. Men så var det ju det där med försvaret… Steve Bruce ska komponera ihop sin backlinje utifrån Bardsley, Ferdinand, Collins, McCartney, Nosworthy och da Silva – och inser med all säkerhet själv att han är en enda etablerat högkompetent mittback ifrån att ha ett riktigt bra lag. Inte kan väl paraguayanen Paolo da Silva vara den spelaren?!

Om managern: Det är ju inte helt rättvist – Bruce har tillbringat sin managerkarriär i underdogklubbarna Sheffield United, Huddersfield, Crystal Palace, Wigan, och Birmingham – men efter mer än ett årtionde i branschen så ligger hans vinstprocent fortfarande kvar på 38,28 procent. Steve Bruce är alltså en manager som konstant genererar form som får dig indragen i nedflyttningsstriden. Den här gången duger inte det.

Om spelaren: Lee Cattermole gjorde debut för sin hemstads Middlesbrough i Tyne-Tees-derbyt mot Newcastle. Nästan på egen hand så släpade han laget till ett 2-2-kryss. ”När vi behövde folk som stod upp och tog ansvar så fick vi luta oss mot en 17-åring”, erkände Steve McClaren efter matchen. Några matcher senare så förlorade Middlesbrough med 4-0 hemma mot Aston Villa. Lee Cattermole grät på planen. Ett år senare var han lagkapten för Middlesbrough, samtidigt som han fick sin sista varning från något som heter Stockton Pubwatch, för sitt aggressiva beteende på stadsdelens pubar.

Om fansen: Satan så många. Sunderland snittar alltid över 40 000, och om de bara får lite fart på säsongen så kommer den förmodligen sluta med de rödvita som trea i publikligan, efter Man United och Arsenal. Mängden har väl inte riktigt omsatts i ljudnivå sedan flytten till betongkolossen Stadium of Light, och det som en gång var känt som The Roker Roar hörs idag oftast på de bortamatcher där Sunderland fått en ordentlig biljettilldelning. Fyller alltid sin sektion, oavsett om de får 2 500 eller 12 500 biljetter.

 

8. Aston Villa

Om laget: Det som tar fem år att bygga upp kan så lätt raseras på ett halvår. Så sent som i januari tycktes faktiskt Aston Villa ha knäckt koden som öppnar den heliga porten in till toppfyrans rike. Sedan tröttnade vissa spelare, andra förlorade formen och ytterligare några försvann från klubben – och nu känns en fjortondeplats tråkigt nog mer realistiskt än en fjärdeplats för Aston Villa. Vi ska nu inte släppa läppen hela vägen ner till golvet. The Villa har fortfarande en skara spelare som lyckats ta det avgörande steget från talang till klasspelare (Young, Agbonlahor och framförallt Milner) och ytterligare en grupp med alla förutsättningar att göra detsamma (Delph, Delfouneso, Albrighton). Men de saknar stadga.

Om managern: Finns väl inte så mycket kvar att fundera på?!Vi kan väl slå fast att Martin O’Neill är de senaste 15 årens näst bästa brittiska manager, efter Alex Ferguson?! Fantastiskt jobb i Leicester. Fantastiskt jobb i Celtic. Fantastiskt jobb i Aston Villa. En tredjedel irländsk rebell, en tredjedel Brian Clough-lärling, en tredjedel noggrann kriminolog. Aston Villa-ballongen kanske läcker, men Martin O’Neill är precis den manager som kan hindra luften från att fortsätta pysa ut. Han kan komma på någon klyftig ingenjörslösning, om han tror att det är den bästa lösningen. Men han kan precis lika gärna också ställa sig och huffa och puffa in luften som krävs med sina egna lungor.

Om spelaren: Det finns fantastiska bilder från Leeds titelfirande 1992. Allra längst fram står en väldigt ung, väldigt blond Alan Smith. Lite längre bak står en ännu mycket yngre James Milner. ”När vi kom hem sa min pappa till mig: ´Kom ihåg den här dagen nu. Du kanske aldrig får uppleva en liknande dag igen i hela ditt liv”. James Milner är bara 23 år gammal, men har redan spelat Premier League-fotboll i sju år. Han har aldrig varit i närheten av att vinna något, trots att han spelat för stora klubbar som Leeds, Newcastle och Aston Villa. Han kommer fortfarande ihåg den där försommardagen 1992.

Om fansen: Villa Park har inte varit fullsatt särskilt ofta det senaste årtiondet, och det är något med stället som gör att det blir lite ödsligt om det så är 35 000 åskådare på en arena som tar knappt 42 000. Men det här är inte bara något negativt, för till skillnad från nästan alla andra större Premier League-klubbar så har det alltså gått att få tag på rätt billiga biljetter till Villa Park på ett rätt smidigt sätt. Och det har gjort så att de lite fattigare ungarna från trakten faktiskt kunnat gå på matcherna lite då och då. Många PL-arenor lider av att det är samma 45-åriga gubbar som sitter på sina säsongsbiljetter och blir äldre och tröttare för varje år, medan Villa Park faktiskt har en återväxt som känns rätt vibrerande.

 

7. Everton

Om laget: På rätt dag – när alla spelare är friska och hungriga – är Everton lika bra som topp fyra-lagen. Tråkigt nog kommer de dagarna alldeles för sällan. Under förra säsongen tvingades David Moyes först trixa sig igenom en flera månader lång period utan en enda tillgänglig anfallare. Sedan gick Mikel Arteta sönder. Och sedan säckade Phil Jagielka ihop. Everton är en toppspelare och tre, fyra breddspelare ifrån att kunna möta the Chelseas and the Liverpools of this world på jämna premisser. De är så nära – och så riskerar de att behöva börja om från början då behovet att sälja är större än möjligheterna att köpa.

Om managern: Åker du båt genom Glasgow på floden Clyde så kommer du till en punkt där du har Govan på ena stranden och Partick på den andra. I Govan formades Alex Ferguson. I Partick växte David Moyes upp. Det finns väldigt många tränare som pekats ut som ”Den Nye Ferguson”. Det finns ingen som har samma identiska, Glasgow-stöpta fotbolls-DNA som David Moyes. De två männen bygger ifrån samma grund.

Om spelaren: Sommaren lång har den pågått, Manchester City-jakten på Joleon Lescott. Huvudpersonen själv lät fansen sväva i ovisshet, men trots det deklarerade Everton-anhängarna sina känslor för Lescott tydligt i träningsmatchen mot Malaga. Varje gång han rörde bollen så jublade de, under alla matchens 90 minuter. Fyra dagar senare tackade Lescott genom att lämna in en skriftlig transferbegäran. Everton avslog den. Vad händer nu?

Om fansen: Mindervärdeskomplex gentemot Liverpool? Javisst. So what? Hade du själv levt i en sådan allomfattande lillebrorsskugga i långt över två årtionden hade det påverkat dig också. Bortsett från att Everton-fansen kanske fokuserar lite väl mycket på att komma på nya nidvisor om Steven Gerrard så är de fantastiska; många, kunniga, lojala, roliga, högljudda. En storklubb som har behållit sin traditionella supporterbas, utan att få samma på-gott-och-ont-följe av nytillkommet, ärosökande turistsupport.

 

6. Tottenham Hotspur

Om laget: För en gångs jävla skull – välbalanserat. Kanske en renodlad vänsterytter, definitivt en dominant innermittfältare – men utöver detta har Spurs faktiskt kompetenta spelare med fullgoda back up-alternativ på truppens alla positioner. Och hur långt räcker då det? Tja, bisarrt nog är Tottenhams allra viktigaste spelare en semi-obskyr honduran som bara varit ett halvår i klubben. Wilson Palacios har ett uppdrag som är lika enkelt som omöjligt. Han ska i praktiken äga innermittfält på egen hand, först bryta upp motståndarnas spel och sedan ge bollen till Modric, Lennon, Keane och Defoe så att knattarna kan sköta sitt. Klarar han det – och under våren såg han faktiskt ut att vara kapabel till det – så blir Spurs bra. Simple as that.

Om managern: Harry Redknapp is a crook. Men han är ingen obegåvad rufflare, han är ingen trångsynt fifflare och han är inte heller en lat fufflare. Jag tycker fortfarande att han är en manager som inte hör hemma i Tottenham Hotspur, men han har valt det förnuftiga alternativet mest hela tiden sedan han kom. Och jag vinner hellre matcher med en skojare som manager än förlorar matcher med en skojare som manager.

Om spelaren: En vanlig vecka kan knappt Ledley King röra sig överhuvudtaget under måndagen och halva tisdagen. På onsdagen är han tillräckligt rörlig för att komma ner i simbassängen och köra lite vattenträning. På torsdagen tål kroppen tillräckligt mycket belastning för ett lättare pass i gymet. På fredagen brukar han kunna lunka ut på fotbollsplanen, jogga runt sidlinjerna och kanske delta i några övningar som handlar om fasta situationer. Och till helgen så går han alltså ut och stoppar anfallare som Fernando Torres eller Wayne Rooney. Vecka efter vecka, säsong efter säsong. Ledley King har inget brosk i sina knän, och kan alltså inte träna fotboll överhuvudtaget. Ändå tillhör han Premier Leagues allra bästa mittbackar. Mannen är ett fotbollsmedicinskt mirakel.

Om fansen: Jag är ju en aning färgad här, men jag menar uppriktigt att White Hart Lane är en av de platserna att se fotboll på i England. Arenan är idealiskt komponerad – tät, brant och kompakt – och alltid fullsatt. White Hart Lane är långt ifrån alltid en ljudkakafoni, men till skillnad från många andra ställen är det i alla fall aldrig helt tyst här. Fansen må vara kräsna, men de är i alla fall inte apatiska. Det finns en elitistisk snobbism runt Tottenhams support, en uppfattning att klubben har en gudagiven rätt att vara framgångsrik. Det borde kanske ha inneburit att folk vände Spurs ryggen efter en farsartat dålig 15-årsperiod, men effekten har faktiskt blivit den motsatta. Tottenhams stöd har vuxit i motgång, och de senaste tre, fyra åren har det varit bättre än någon gång tidigare under Premier League-tiden.

/Erik Niva