Jag antar att det är det här som är det riktiga livet.

Resan var bokad sedan flera månader tillbaka. Planen var ihoppassade med tågen som ledde till hotellen. Matchbiljetterna var säkrade. Jag skulle ha landat i Manchester ganska precis i detta nu, för att sedan ta tåget upp till Blackburn för sjösättningen av Manchester Citys nya skapelse.

Lördag: Blackburn-Man City
Söndag: Spurs-Liverpool
Måndag: Reportage, Notts County
Tisdag: Hull-Spurs
Onsdag: Chesterfield-Notts County 

Och så, bara några timmar före avresa. En sambo som blir dramatiskt sjuk. En tremånaders son som måste tas omhand. En resa som bara var att ställa in.

Och ja.. här vankar jag nu runt, instängd i en lägenhet i Stockholm, som en sorgsen jättepanda med huvudet hängande och tassarna brett isär. Premier League kommer att starta utan mig. Tottenham kommer att spela hemmapremiär med en tom stol på Shelfside.

Det fanns såklart ingenting att fundera på och inga alternativ att välja mellan – sjukdom i familjen är alltid sjukdom i familjen – men det förändrar inte faktumet att allt bara känns sorgligt på ett sätt som den som inte är fotbollsintresserad på riktigt aldrig kan förstå. ”Men det kommer ju andra matcher”. Jamen, det är ju för bövelen just det som är poängen. Andra matcher. Inte dessa matcher. Säsongspremiären 2009-10 mellan Tottenham och Liverpool kommer inte att spelas igen. Jag kommer aldrig någonsin att se den på plats.

Fotboll är inte det allra viktigaste i livet, och det är ju sant att det faktumet blir ännu tydligare när man blir förälder.

Men fotboll är inte heller det minst viktiga i livet. Det var ju fan att det skulle bli såhär.

Jaja. Premier League-säsongen är nu bara två dryga timmar kvar, och det är dags att knyta ihop den här preview-säcken som – kombinerat med alla tyska och franska paket – förmodligen har fått alldeles för stora proportioner.

Toppstriden för säsongen handlar ju om ifall Alex Ferguson ska lyckas fullborda sitt livsprojekt att ”knock Liverpool off their fucking perch”, om han ska lyckas för Manchester United upp i ensam topp på den engelska titeltabellen. Jag tror inte det, men jag tror inte heller att Liverpool lyckas återta sin sololedning genom en första titel på 20 år.

Chelsea it is. Eller?

 

5. Man City

Om laget: Det här är ju inte ett lag. Det här är en samling stjärnspelare som värvats utifrån gensvar, snarare än utifrån vilka behov som funnits. Någon sa nej. Då ströks det namnet, och ett annat provades. Nej där också. Jaha – men den där killen då? Jodå, han tyckte det där med lönen lät bra, så han fick komma. Därmed inte sagt att Man Citys dyrköpta hopkok är dåligt. Man får oftast vad man betalar för, och de här shejkerna har betalat tillräckligt mycket för att ha rätten att förvänta sig en topputmaning. Men det är som det är med obalanserade trupper och offensiva slagsidor. Man City kommer garanterat att se ut som ligans allra bästa lag under några få matcher – bara för att sedan bli grundligt avslöjade mot ett motstånd som gjort sin taktiska hemläxa och sätter in stötarna där det finns blottor. De bryter inte toppfyran i år – men för första gången så tror jag faktiskt att vi här har en utmanare som kommer att göra det på ganska kort sikt.

Om managern: I vintras så avslutade Mark Hughes en intervju med en bredsida ut i fotbollsvärlden. ”Football decisions are my decisions. And feel free to spread that around because no fucker ever believes me”. Mark Hughes låter sig inte knuffas runt hur som helst, vare sig under sin aktiva centerforwardstid eller idag. Han tillhör den gamla brittiska skolan, och eftersom ni vet vad som ligger i det begreppet behöver jag inte förtydliga det. Men det kvittar liksom hur högt man skriker om ingen lyssnar. Hughes tuffaste uppgift är att övertyga folk om att det verkligen är han som bestämmer över City-projektets långsiktiga riktning – framförallt sina egna spelare. 

Om spelaren: Jag minns hur jag en gång pratade med Tord Grip om det nya Manchester City som han och Sven-Göran Eriksson höll på att sätta ihop. De hade köpt Elano, Corluka, Petrov,  Bojinov och ytterligare ett halvdussin spelare. ”Men det är Ireland som är bäst på varje träning”. Svenskarna försvann, och araberna drog in tillsammans med Robinho, De Jong, Bellamy, Bridge och Kompany. Men det var Stephen Ireland som var bäst i nästan varenda match. 22-åringen från Cork gör det inte enkelt för sig. Han drar halsbrytande lögnvalser för att kunna åka hem från landslagssamlingar, han firar sina mål genom att dra ner shortsen och han kör runt i en bil med rosa fälgar. Han är stökigare än alla de nya miljondivorna tillsammans, och han är en sån där egenfostrad billighetsspelare som inte kan leva på sitt namn – ändå är han förmodligen Manchester Citys viktigaste spelare den här säsongen också. 

Om fansen: Make no mistake about it – City is a massive club. Ända sedan de plötsligt fick resurser för att börja buda på de stora kanonerna har Manchester United-fansen fått globalt sällskap i sina ansträngningar för att smäda City. Folk som borde veta bättre har stämt in i den här pöbelkören, som fått det att låta som att Manchester City var en fullständigt traditionslös plastklubb, utan historia, identitet eller stamtavla. Det är en upprörande historielöshet. Snacket om att folk i staden Manchester i stort sett alla håller på City är visserligen mest en myt, men i grund och botten har vi här att göra med en stor och stolt fotbollsförening som efter 40 år i brödraskugga äntligen fått sig sitt brejk. Det är inte förbjudet att tycka att deras fans förtjänar det.

 

4. Arsenal

Om laget: Det här är ju inte ett lag. Det här är en konstinstallation. Eller nä, så är det ju inte – i själva verket har nog Arsenal ligans allra mest samtrimmade grundspel – men nu har ju Arsène Wenger dragit sitt fotbollsideologiska experiment så långt att det har äntrat helt nya territorier. När alla andra vrålar att Wenger måste köpa in erfarenhet och fysik så säljer han istället den erfarenhet och fysik han har, utan att se någon anledning att ersätta den. Han har bestämt sig, den här tjurskallige gamle fransosen. Han ska visa att det faktiskt finns vägar till fotbollsframgång som inte går via plånboken. Ska Arsenal vinna så ska de göra det på hans sätt – med billiga, unga, små, bollskickliga killar som spelar fotboll längs marken. Det ska inte kunna gå. Som Tottenham-fan har jag ju väldigt svårt att skriva att jag hoppas att han lyckas, men… Som fotbollssupporter har jag svårt att se någon annan utveckling som vore lika positiv för sporten.

Om managern: Från den där fantastiska Times-Mail-intervjun från endera dagen. Fråga: ”Does football dominate all of the time?”. Svar: ”Yes. When you are 30 years in this job you have to be, somewhere, crazy, because you cannot say it has not had a psychological impact. You live it, you think it, it is impossible to escape”. Fråga: ”So there is madness in your obsession?”. Svar: ”Yes”. Fråga: ”Do you ever wish you could be free of this obsession, though? Do you feel it is a hindrance? Does your wife, or your daughter not say, ”Arsene, I wish you would just chill out”?”. Svar: ”Look, Sir Bobby Robson just died. Did you see the last game he watched? Just a charity game, but still he had that spark in his eye when he was at a football game. He could have sat at home, yet he chose to go there. He had two, three days to live and that is where he wanted to be. Yet what would he have done at home, sit there and think about dying, maybe be terrified? The way to get out was to go to his passion”. Fråga: ”Do you fear life after football?”. Svar: ”Of course”.

Om spelaren: Jag tror att Andrej Arsjavin kommer att vara the main man, jag tror att Robin van Persie kommer att ta det där sista steget som tar honom upp i världsklass och jag befarar att Cesc Fàbregas kommer att göra rätt många människor besvikna. Men Arsenal-namnet för året är ju 17-årige Jack Wilshere. Ända sedan Wenger kom till England har hans inverkan på den brittiska fotbollen ifrågasatts.  Karln köpte ju bara utländska spelare, och gjorde sig av med alla engelsmän. Men Wenger stod på sig. Han diskriminerade inte brittiska spelare, utan avstod från dem eftersom de var felskolad. Men om tio år skulle han minsann ha sett till så att Arsenal själva producerade engelsmän som var lika bollskickliga som de bästa utlänningarna. Jack Wilshere kan bli barriärbrytaren som ger honom rätt.

Om fansen: Det här är ju då känslig mark att trampa som Tottenham-anhängare, men jag är faktiskt helt ofärgad då jag säger att det inte finns någon lika deprimerande fotbollskulturell upplevelse i Premier League som att se Arsenal spela hemma på The Emirates. Det är tyst på andra arenor också, absolut, men ingen annanstans kommer den tystnaden kombinerad med den här konstgjorda, själlösa biografkänslan. Mot slutet var det ofta tyst på gamla Highbury också, men där räckte själva omgivningarna för att luften i alla fall skulle andas fotboll. På The Emirates känns det som att man sitter i en flygplatslounge och ser på match. Med det sagt så förblir ju Arsenal i grunden en stor, genuin fotbollsklubb, med en stor och genuin kärna av vanliga, hederliga fotbollsfans. De riskerar bara att sköljas över av svallvågorna från den moderna fotbollens världshav.

 

3. Man United

Om laget: Jag tror att Alex Ferguson själv skulle skriva under på att fotbollen går i cykler. Hela hans framgångstid i Man United har präglats av att han skruvar ihop ett vinnarlag som vinner två eller tre raka Premier League-titlar, för att sedan monteras ner, fräschas upp – och återvända in i titelvinnandet efter ett eller två mellanår. Huvudanledningen till att jag inte tror att det här blir Manchester Uniteds titelår heter inte Cristiano Ronaldo, utan det är istället att jag tror att det här blir en sån där säsong då Ferguson-projektet stannar upp och hämtar kraft. Tiden har kommit då nästa generation av unga Fergie-Fledglings kommer att få större ansvar, och mer speltid. Det kanske kostar några bucklor den här säsongen, men lär innebär att Alex Ferguson står där med ännu ett revitaliserat lagbygge, redo att erövra världen om ett eller två år.

Om managern: Jag kommer ihåg den sista matchen, säsongen 2000-01. Spurs mötte Man United hemma, och dagen före hade nyheten att Alex Ferguson tänkte avgå som manager för Manchester United exploderat. Han hade en konflikt med klubbens makthierarki. Han hade blivit förrådd. Strax före avspark på White Hart Lane så började de tillresta bortafansen sjunga: ”Every single one of us loves Alex Ferguson”. De slutade aldrig. Spurs tog ledningen. ”Every single one of us loves Alex Ferguson”. Scholes kvitterade. ”Every single one of us loves Alex Ferguson”. Det bara växte och växte i styrka, pågick långt över en halvtimme, och återkom sedan igen efter paus. Jag har vare sig förr eller senare sett ett så massivt supporterstöd för en manager, och vad som än var på väg att hända inne i Manchester Uniteds styrelserum så hände det inte. Åtta år har gått sedan dess. Man United har vunnit ytterligare fyra ligatitlar, två ligacuper, en FA-cup och en Champions League-buckla. Jag tror inte att de älskar Alex Ferguson mindre idag. Kanske fotbollshistoriens allra största.

Om spelaren: När nu Giggs, Scholes och Neville – god forbid – till sist slutar representera Manchester United så kommer det att innebära en aspekt som blir lite extra pikant. Klubbens absoluta galjonsfigur kommer då att vara Wayne Rooney från Liverpool. En scouser. En mickey-mouser. Ni som kan er nordengelska socialgeografiska rivalitetskarta förstår symbolikens betydelse – och genom den kan man också börja begripa Wayne Rooneys betydelse. Mittbacksparet undantaget så är Rooney idag den enda United-spelaren som håller definitiv och konstaterad världsklass. Det är dags nu. Dags att flytta tillbaka in i mitten, få folk att glömma den där portugisen och axla tröjan som tillhör the main man i en av världens allra största idrottsföreningar.

Om fansen: Ett support med två helt olika ansikten. Vi har hemmapubliken, the prawn sandwich-brigade, på ett Old Trafford som tar in minst 10 000 utländska fotbollsturister per match, och där varje koordinerat klackförsök i praktiken dränks av arenans storlek. Och sedan har vi bortastödet, som jag håller som världens allra bästa, i konkurrens med Celtic. Inga andra reser med samma nummer som United – oavsett veckodag, oavsett spelplats – och inga andra har heller samma breda repertoar av egna sånger. Även bortastödet är satt under press – hemmaklubbarna chockhöjer priserna så fort United kommer till stan, och ett vulgärt VIP-system gör så att folk med pengar kan hoppa före lojalitetskön i turordningen – men håller ut än så länge. Long may it last.

 

2. Liverpool

Om laget: Liverpool har inte haft en såhär bra chans att vinna ligan på 20 år, och jag är faktiskt frustrerad över att klubben inte tycks kapabel att ta den med båda händerna. Jag vet att det är finanskris och att de amerikanska ägarna tycks ha det tillräckligt svettigt med att betala av sina räntekostnader – men vafan… Liverpool är ett riktigt bra forwardsalternativ och kanske ytterligare en vänsterkantsspelare ifrån att vara titelfavoriter (samt en lyckad Xabi Alonso-ersättare, men där har de i alla fall gjort vad de kunnat). Nu är truppbygget fortfarande ofärdigt – och det känns ju som att det här är Chansen. De andra toppklubbarna har haft något av ett mellanår vad gäller spelarrekrytering, men till nästa säsongsstart så kommer ju Man United, Chelsea, Arsenal och Man City alla att komma starkare. Jag är inte lika säker på att det gäller Liverpool.

Om managern: Rafael Benitez kan vara en tjurig, stingslig, bångstyrig och snarstucken man. Det var det som gjorde att han besvarade nästan 30 frågor på en presskonferens med att säga att han ”koncentrerade sig på att coacha och träna laget”, och det var det som fick honom att komma med det där utspelet med ”fakta” kring hur Manchester United skaffat sig fördelar från domarkåren. Och det är i sin tur de episoderna som får skadeglada motståndarfans att skandera ”Rafa’s cracking up” – men det är där de har fel. Det som gör Rafa Benitez till den allra mest noggranna, detaljfixerade, slumpeliminerande managern i branschen är just den här paranoida känslan av att hela världen är emot honom, och att han därför får se till att planera sitt försvar minutiöst. Han brukar få med sig minst kryss.

Om spelaren: Jag älskar den där intervjun där en lite yngre Jamie Carragher får frågan om han inte börjat fundera på att lämna Liverpool för en större klubb. ”Menar du mer pengar…? Eller…?”. Carragher förstår genuint inte frågan. Till sist utbrister han förbryllat: ”Who’s bigger than Liverpool?”. Jag tror att Steven Gerrard och – framförallt – Jamie Carragher är så desperata att vinna ligan med Liverpool att 20-årspressen runt deras nackar en dag kommer att förvandlas till en kvarnsten. Kanske är den gränsen redan passerats, kanske vill de för mycket för att det ska vara riktigt sunt. Men även om det nu inte är alldeles optimalt för deras mentala hälsa har jag ju själv väldigt svårt att se det som något negativt.

Om fansen: Myten om Anfield är ju i stora stycken just en myt. En vanlig lördagsmatch mot Fulham är det ju ofta så att The Kop mumlar ”You’ll Never Walk Alone”  lite halvengagerat, för att sedan sjunka ner i en tystnad som ofta vara i långa sjok. Men sedan har vi the big European nights when all the banners are out och Liverpool trampar gasen i botten och vaskar fram några hörnor och någon stampar igång ”The Fields of Anfield Road” och alla fyra sidor hänger med… Då kan ingen annan arena i England mäta sig med Anfield, absolut ingen. Högstanivån här håller fortfarande absolut världsklass, även om lägstanivån sjunkit tragiskt mycket. Men sedan är ju inte stämningen allt som definierar Liverpools support. Minst lika mycket handlar om den där unika solidariteten; om den eviga kampen för rättvisa för de 96 Hillsborough-offren, om insamlingarna till friställda hamnarbetare och om stödet för en adopterad Rafa gentemot de avskydda amerikanerna. They never walk alone, you know.

 

1. Chelsea

Om laget: Livet var på väg att rinna ur det här Chelsea-laget i vintras, men ungefär då Guus Hiddink kom in med några backar bärs i spelarbussen som var på väg hem från Villa Park så vände det för patienten. Det var som om Lampard, Terry, Drogba, Ballack, Cech och alla de andra gamla rävarna slöt sig samman och bestämde sig för att samla ihop vapnen och gå ut i fält tillsammans ännu en gång. Under våren var Chelsea äntligen Chelsea igen. Det räckte fram till en FA Cup och var alldeles diaboliskt nära att räcka till en Champions League-final också. Snacket har förstås handlar om Ancelotti i sommar, men när det nu ska föras in momentum in i en ny säsong tror jag faktiskt inte att han är avgörande. Även om en tränare kan sätta igång mekanismer så kan han inte bestämma över rutinerade spelares huvuden. Men den här spelargruppen har redan bestämt sig för att de har kvar några bucklor att vinna tillsammans.

Om managern: Silvio Berlusconi kräver att hans tränare ska ställa upp med två anfallare, han köper in showmän som bara ska in i laget och han har sina egna briljanta teorier kring på spelsystem och varianter på fasta situationer. Ingen vanlig tränare skulle stå ut med att jobba under såna förutsättningar i åtta år – men Carlo Ancelotti är heller ingen vanlig tränare. Han har hittat ett sätt att arbeta under såna här förhållanden. Han sköter sitt, lyssnar på det han behöver lyssna på och får ägare att tro att det är de som bestämmer när det i själva verket är Ancelotti som fått det att bli på sitt eget sätt. Jag är inte alldeles säker på att han är den typen av tränare som lyckas i Premier League – men jag är helt övertygad om att han är den sortens tränare som kan få ett samarbete med Roman Abramovitj att fungera.

Om spelaren: John Terry säger själv att han ”har haft Romans öra i några år nu” – och just därför var upplösningen på hela hans transferepisod så oerhört avgörande. Hade John Terry flyttat hade Chelsea inte bara förlorat en bra mittback och en lagkapten – de hade dessutom tappat mannen som ensam varit avgörande för deras förvandling till världsklubb. Terry sökte besked kring huruvida Roman Abramovitj fortfarande var engagerad i klubben, ifall han fortfarande tänkte investera för en kommande föryngring och ytterligare en Champions League-satsning. Han kände sig tillräckligt osäker för att fråga – men tillräckligt nöjd med svaret för att stanna. Nu vet du, JT, och nu finns det inte längre några ursäkter för att vara ofokuserad. Du gjorde inte din allra bästa säsong ifjol. Du är skyldig Chelsea ett prickfritt år.

Om fansen: Lite av samma grej som i många Premier League-klubbar, men framförallt mycket av samma grej som med Arsenal. Chelsea är en Champions League-klubb från de centrala delarna av världens mest turisttäta stad. Det gör så att horder av semesterfirare passar på att kombinera sin långweekend med en tur ut till Stamford Bridge, och det gör i sin tur att arenan numera ofta ger ungefär samma intryck som British Museum. Det är guidade grupper med ryggsäckar och videokameror – och det är framförallt väldigt lång väg från den tid då ståplatsläktaren hette The Shed och det stod bilar parkerade på den ocean av plats som skiljde fansen från planen. Det var ett ruffigare Chelsea då – vilket sannerligen också hade sina negativa sidor – men framförallt var det ett helt annat Chelsea. Ingen annan klubb illustrerar utvecklingen som engelsk fotboll gått igenom sedan Premier League grundades lika tydligt.

/Erik Niva