Vet ni vad som hänt i kväll?

Jo, vi har fått veta att träningsmatcher är träningsmatcher, att Leeds-fans är Leeds-fans och att Tottenham Hotspur Football Club är… ja, det får vi anledning att återkomma till.

Först ska vi nämligen ge oss in på kapitel ett av den stora uppladdningen inför årets Serie A. Normalt ska ju sånt här göras med ett maximum av läsarhänsyn och kundfokus, men eftersom det är för sent så tänker jag börja i den ände som jag själv var mest nyfiken på: De nya.

Bari, Parma och Livorno har tagit klivet upp i Serie A igen. Vad har de egentligen där att göra, mer än att hälsa Cassano välkommen hem (Bari), bua ut Juventus (Parma) och slåss med allt, alla och Lazio (Livorno)?

Dags att räkna ner. Här är de nya.

AS Bari

I fjol:

I Galletti var klara för Serie A precis i lagom tid för att kunna starta en av sommarens stora såpor, den om Antonio Contes vara eller icke-vara i klubben.

Till slut kom svaret: Han skulle inte vara kvar. Han skulle ju förmodligen till Juventus.

Sen kom ett svar till: Han skulle inte till Juve. Han skulle vara kvar.

Sen kom ytterligare ett svar: Han skulle inte vara kvar, trots att han inte skulle till Juve.

Alltihop var inte bara lite pinsamt, utan också en tung smäll för Bari. Conte hade kört laget som en Ferrari genom Serie B, med positiv fotboll och ett skönt gäng 80-talister. Publiken hade strömmat tillbaka till San Nicola och brassefyndet Barreto hade sniffat på skytteligasegern.

Men när man väl skulle börja bygga för Serie A-återkomsten, åtta år efter nedflyttningen, fanns inga byggstenar kvar.

Ingen tränare, inga nyförvärv – och ingen ägare.

I år:

Det definierande ögonblicket för AS Bari kom så sent som igår, när familjen Matarrese sålde klubben de kontrollerat i mer än 30 år. Tim Barton, en amerikansk entreprenör i (lyx)fastighetsbranschen, la upp en kvarts miljard och möttes av 1500 frälsarsugna fans när han landade i Bari.

Det finns något lätt ironiskt i att en amerikansk hyperkapitalist hyllas av tifosi i en traditionellt starkt vänsteranstruken klubb, men Barton har projekt på gång i Syditalien och vill bygga goodwill genom AS Bari.

Och mitt i allt detta sa Barton något intressant och tänkvärt, som kan få oss att lägga undan gravgrävarspaden över il calcio ett ögonblick eller två. Utöver det vanliga snacket (”Vi vill göra Bari till en europeisk storklubb”) sa han att han märkt att det börjar röra sig kring Serie A, att stora investerare är på väg in för att äga klubbar.

– Vi ser det som en möjlighet att delta i mognadsprocessen i den italienska industrin, sa Barton.

Och under tiden ska Bari alltså försöka hänga kvar i Serie A.

Sportchefen Giorgio Perinetti jagar mittbackar och har väl inte riktigt lyckats med sin sommar. Han ränner dessutom efter Sergio Almirón, vilket tyder på dåligt omdöme. Bari har värvat friskt, men inget stort och särskilt spännande, även om det ska bli intressant att följa inlånade Yago Falqè (en 19-årig fantasista som är född i Vigo, fostrad i Barcelona, ägd av Juve och utlånad till Bari – i den sköna, nya fotbollsvärlden). Det är ett modigt 4-4-2 som ska rädda dem kvar, med Barreto som spets.

Framtiden ser ljusare ut. Det är nuet som är Baris problem. Lanzafame och Guberti är sålda, de börjar mot Inter på San Siro, Barreto är skadad. Det blir ett tufft välkomnande bland de stora gossarna.

I skottgluggen:

Giampiero Ventura (första året)

Gamle Ventura är som Mary-Louise Parkers rollkaraktär i Weeds. Han har…

– Been there. Done that. Fucked it up.

Bari är hans artonde klubb i karriären, han är en i grunden offensiv coach som prioriterar kantspel och som ofta spelade med trebackslinje (inte helt olikt Gasperinis Genoa-modell) med Pisa. I Bari verkar det som att han tänkt stabilisera försvaret lite, men ge honom och laget ett par omgångar så kommer ni att få se vingbackar som vågar lite mer.

Sen får vi se hur det är med anställningstryggheten i JMJ Holdings.

I fokus:

Langella har plockats in från Chievo, och en långskång som heter Ferdinando Sforzini har lånats in från Udinese (jag vet inte mer om honom än att han är 193 lång, och att han ska ha nummer 99 eftersom nio är hans turnummer).

Men i brist på inköpta storstjärnor så är det förstås Barreto alla är nyfikna på i år. Han valde bort chansen att tjäna triljarders triljoner i oljestaterna, och nu får vi se: Vad betyder 23 gjorde Sere B-mål i Serie A?

I tabellen:

20:e.

AS Livorno Calcio

I fjol:

När il Sole 24 ore summerade – de gör det varje år – vilket område i Italien som är bäst på sport, i betydelsen att man har många aktiva, bra möjligheter och goda resultat, fick man en ny ledare i år:

Livorno.

Vänsternästet är alltså stora på sport, men det intressanta var att de tog titeln tack vare att de dominerar inom individuella sporter (simning och fäktning är stort). Inom fotbollen rankades man bara som 24:a i Italien. Men nu är man i alla fall tillbaka i Serie A, efter att ha sänkt Brescia i kvalfinalen i våras.

Nycklarna bakom uppflyttningen var ett anfall som var alldeles för starkt för Serie B. Diamantis finfina vänstefot skapade mål, Tavano gjorde dem. Doldisdansken Martin Bergvold fick vara med och skjuta upp laget, och gamle ex-mittfältaren Gennaro Ruotolo tog steget från assistent till huvudtränare de sista skälvande veckorna av säsongen (sex och en halv minut in på det här klippet kan ni ana att han inte hade så mycket emot det).

 

I år:

Den 10 juli stod Aldo Spinelli framför tv-kamerorna med ett spänt drag över munnen, uttrycket hos en man som fått nog.

– Min familj har slutgiltigt gett oss gentemot Lucarello. Jag betalar hela hans kontrakt, men resten, som hans agent, vill jag inte höra talas om. Han ringde idag för att äsga att hans agent inte kunde förlora pengar. Jag sa direkt att ”det är inte mitt problem”.

Så ökade presidenten insatsen:

– Jag har ställt in presskonferensen vi skulla hålla imorgon förmiddag. För mig är han inte längre Livornos spelare, jag har avslutat förhållandet mellan Livorno och Cristiano Lucarelli.

Fem dagar senare satt Cristiano Lucarelli, i struken vit skjorta, bakom ett bord på Hotel Continental i Tirrenia och pratade om lyckan i att lånas hem till Livorno igen.

Nummer novantanove är tillbaka, Livorno är tillbaka, Bella Ciao är tillbaka, hammaren och skäran är tillbaka.

Men är de verkligen redo?

Tja, vi kan ju direkt konstatera att de kommer att göra en del mål. Dröm-tridenten med Diamanti (om han blir kvar, fönstret har inte stängt än och alla har koll på honom), Tavano och Lucarelli har både fysik och fötter för att terrorisera ett försvar. Men försvaret? Ruotolo har spelat in Milan-ägda brasselånet Diniz bredvid Migliónico i mittförsvaret i sommar, och de lär få en del att göra. Livorno har jagat både en ny mittback (Spurs-portugisen Rocha, Steaua-kaptenen Ghionea) en städgumma som kan avlasta dem och låta yttrarna vara anfallare (Monacos Diego Pérez) och som är bättre än psykotvillingen Antonio Filippini, men de har jagat förgäves så här långt.

Så vad vet vi?

Jo, vi vet att underdog-perspektivet lever och frodas i Livorno – och att de är rätt taggade inför återkomsten. När de tog emot Standard Liège häromveckan… ja, då slutade det med gängslagsmål och att Standard bytte ut hela laget i protest.

Lucarelli mot Spinelli, klubben mot förbundet, Livorno mot etablissemanget.

Såpoperan är tillbaka i Serie A. Fäst era bälten och kolla blinda vinkeln. Det blir åka av.

I skottgluggen:

Vittorio Russo (första året)

Jo, det var det här med underdogsperspektivet.

När Gennarino Ruotolo väl tagit upp sitt Livorno i Serie A – ja, då fick han inte träna dem längre. Förbundet gav ingen dispens för honom att kalla sig Serie A-tränare, och klubben fick kvickt hyra in 70-årige Vittorio Russo som alibitränare. Vi får se hur det går. Ruotolos största utmaning blir annars att se till att hans 4-3-2-1 verkligen ser ut så, att försvaret klarar sig utan att kräva för mycket defensivt arbete av Diamanti och gänget. En tränare sitter aldrig säkert under Spinelli.

I fokus:

Cristiano Lucarelli. Även om de senaste åren varit en prövning för relationen mellan honom och klubben så ÄR nummer 99 Livorno.

I tabellen:

15:e.

 

FC Parma

I fjol:

De hårda åren efter sugardaddyn Parmalats krasch har tagit klubben från becksvart (halvkonkurs, sanering, organisatoriskt kaos) till grafit (nedflyttning) och så småningom en ganska ljus nyans av grått.

Parma anpassade kläderna efter omgivningen i fjol, drog inte på sig några tunga spelarlöner men gled ändå igenom Serie B utan bekymmer. Man gjorde det tack vare seriens bästa försvar, coachat av Italiens mest sparkade tränare i modern tid: Zamparinis voodoo-docka Francesco Guidolin.

Milanistan Paloschi och kommunistan Lucarelli (som annars mest ställde till besvär) gjorde tolv mål var, och gamle unge HIF-kämparen McDonald Mariga krigade på extremt förtjänstfullt på mittfältet.

Här har ni säsongen on an eight minute plate.

 

I år:

Parmas bästa värvning?

Pietro Leonardi, mannen med Friulis tröttaste ögon. Sportchefen Leonardi är en av de tyngsta förklaringarna bakom Udineses fenomenala arbete de senaste åren, det är han som värvat billigt och sålt dyrt eller inte alls. Leonardi har speciella idéer – I Udinese anställde han Andrea Magro, förbundskapten för fäktningslandslaget, för att skapa ett helhetstänkande i akademin – och ett extremt gott öga för talanger. I Parma får han ansvar för att staga upp hela organisationen, inklusive värvningarna, under presidenten Tomasso Ghirardi: ”En 360-graders roll” som han själv sa när han presenterades.

Och vilka idéer har han då för Parma?

– En bra blandning, vi måste ha både ungt och rutinerat.

En ung trupp fanns redan, och Paloschi har valt att stanna ett år till. Rutinen finns i backlinjen, där hetskallen Cristian Panucci anslutit. Guidolin gillar att experimentera taktiskt, men han lär köra med fyrlingen Damiano Zenoni (32), Paci (31), Panucci (36), Castellini (30). Antonio Mirante har lånats in för att stå i mål, men jag var aldrig särskilt imponerad av hans långa fladdrighet när han fick chansen i Samp.

Den stora knäckfrågan är ändå offensiven, som helt saknar garantier. Det finns ingen självklar tiomålsman, även om Paloschi ser ut som en. Inter-lånet Biabiany har fart och fysik, men ingen rutin, och den bulgariske köttbullen Bojinov kommer från två skadeår i City, och har sin sista chans att leva upp till sin talang.

– Parma var de enda som ville ha mig, sa han när han skrev på.

Låter det som en succéman? Parma är en tryggare klubb nu än för några år sen, man har en bra förstaelva och en bunt roliga talanger – men man har inte råd med särskilt mycket skador innan hela bygget rasar.

I skottgluggen:

Francesco Guidolin (andra året)

Guidolin… Cykelfantast och återfallstränare i Palermo. Tog upp Parma och har förtjänat chansen att försöka hålla dem kvar. Det är uppenbart att han bygger bakifrån den här gången, och acceptansen för det är större på Ennio Tardini än den var på La Favorita.

50-50 att han stannar hela säsongen. Vilket är ungefär fem gånger så bra utgångsläge som på Sicilien.

I fokus:

Panucci får ju ett tungt ansvar, och en hel del rubriker. Men för att Parma ska masa sig upp i mittenskiktet krävs att någon av alla ystra ynglingar bevisar att de håller på den här nivån också. Lanzafame, Biabiany och Bojinov står allihop i kön, men det är Alberto Paloschi vi ska hoppas mest på.

I tabellen:

14:e.

 

/Simon Bank