Okej, efter roliga timmen i Niva-regi är det tillbaka till skolbänken igen.

Imorgon sparkar Serie A igång med derbyt Bologna-Fiorentina och nervmötet Siena-Milan, och vi jobbar oss upp genom tabellen. Nykomlingarna är avklarade, nu börjar vi gräva. Tabellen så här långt:

14. Parma

15. Livorno

20. Bari

Bologna FC

I fjol:

Ja, det började ju bra i alla fall… Bologna klev in i Serie A med vissa förhoppningar, och började med att åka till San Siro och plocka Milan på tre poäng.

Det såg ut som ett bra år.

Det blev ett annus horribilis.

Två sparkade tränare, ett försvar som läckte fritt, en sanslös värvningsräd under vinterfönstret som inte gav särskilt mycket, Giacomo Bulgarelli avled i februari och det var oroligt i och kring klubben. Till slut överlevde de, efter att Papadopulo kommit in de sista omgångarna och efter att Marco Di Vaio burit laget genom säsongen med ofattbara 24 mål för ett lag som slogs för att hänga kvar. Ingen annan i laget gjorde mer än fyra mål.

 

I år:

Orolig sommar, oroliga tifosi.

Familjen Menarini, med presidentan Francesca Menarini i täten, har fått jobba. Först var det ju det där ryktet om att Luciano Moggi var på väg in i klubben som fixare och fufflare. Ryktet var dessutom lite sant, pappa Renzo hade frågat Moggi om ett och annat och fått lite tips. Och när protesterna lugnat ner sig handlade resten av sommaren om en trupp som behövde förstärkas, om begränsade resurser – och om en väldigt relevant fråga:

Vem ska betala?

Bologna firar hundra år i år, men ägarfrågan har varit fullt i klass med Baris såpopera kring Antonio Conte. Presidentan lovade att inte sälja klubben, sedan förhandlade familjen Menarinis bolag Aktiva Spa ändå med albanske oljemiljonären Reza Taci och kom till slut överens om att sälja sin del av Bologna.

Ett par veckor senare hade Taci (ägare till Taci Oil, och mannen som legat bakom att Milan åkt till Tirana för att spela vänskapsmatcher) dragit sig ur affären.

Mitt i kaoset ska Papadopulo försöka sätta ihop ett lag som kan ge Di Vaio lite understöd. Osvaldo kom från Fiorentina i vintras, många tror att han är mannen som kan avlasta skyttekungen. Men det finns mer som talar emot Bologna än som talar för.

Sergio Volpi – en typ jag tycker väldigt mycket om – skrev på för Reggina i juli och Bologna åkte ur cupen mot Frosinone. De jagar fortfarande förstärkningar (sist in: Daniele Portanova, från Siena). På lördag kväll tar man emot Fiorentina i det appeninska derbyt, och det blir början på en ny kamp för livet. Häromveckan fick Papadopulo frågan om vilka spelare han behövde.

– Vi har bara två anfallare med vissa karaktärer, det är den viktigaste frågan. Sen behöver vi en ytter, en mittfältare och en back.

Det lät som att han bad om ett nytt lag.

I skottgluggen:

Giuseppe Papadopulo (andra året).

Trebackslinje-man som varit Italien runt utan att stanna särskilt länge någonstans. Han är van vid att arbeta med små medel, och den erfarenheten kommer väl till pass i Bologna. Själv har han sagt att han har ett mer stabilt lag i år än i fjol, men det är ju sånt man säger. När Marco Di Vaio fick frågor om laget och läget i samband med att de nya dräkterna presenterades hymlade han inte med att det blir ett nytt år av kamp.

I fokus:

Jo, Marco Di Vaio, förstås. Och Mudingay, om han stannar. Men om vi ska titta på något som är mer akut så hänger förstås väldigt mycket på att Emiliano Viviano lyckas. Viviano är en 24-årig målvakt som varit bofast i u-landslagen och som Bologna deläger ihop med Inter. Viviano går in för att axla en tung målvaktstradition – och han kommer att gå i på det djupa direkt.

I tabellen:

19:e.

 

AC Chievo

I fjol:

Det finns inga goda skilsmässor, men Chievo hade långt tålamod med Giuseppe Iachini och när han till slut fick sparken strax före vinteruppehållet låg hans lag sist i serien. De hade vunnit en match, hade kört fast i sitt 4-3-3 och gjorde helt enkelt inga mål.

Entré: Mimmo Di Carlo.

Med små förändringar (ett mer centrerat anfall, ett lite mer packat mittfält) fick han fart på laget och skakade liv i bandieran Sergio Pellissier. Efter ett par dagar åkte de upp till Turin och gjorde en kanonmatch mot Juventus, självförtroendet var tillbaka och Chievo såg sig aldrig om. I våras var de nästan oslagbara.

Chievo vet var de kommer ifrån.

De har kakkungen Luca Campedelli i ryggen, men de är och förblir ett hårdslitande småklubbslag utan storpublik och utan glamourfaktor. De är älskade över hela världen, och över hela Italien, men är dömda att leva i skuggan hemma i Verona, och det är fortfarande på det viset att Campedelli – som är rasande underhållande att lyssna på – får gå ut och dementera att det skulle ha funnits långtgående planer på att slå ihop Chievo med gamla klassiska Verona.

I år:

Chievo har kvar själva ryggraden i laget. Mimmo Di Carlo kommer att stå och se snygg ut vid bänken i höst också, Stefano Sorrentino verkar bli kvar mellan stolparna och Pellissier är kvar, vilket betyder hur mycket som helst. De flygande åsnorna måste ha sina vingar, den omsjungna Bentegodi-andan.

Mimmo har fortsatt med sitt 4-3-1-2 under sommaren, med spetsansiktet Giampiero Pinzi i en rätt tillbakadragen trequartistaroll och kraft- och nickstrikern Bogdani bredvid Pellissier. Gamla PSG-skägget Mario Yepes gjorde en helt okej förstasäsong och fortsätter som försvarschef, ett ansvar jag undrar om han bär ett helt år.

Chievo omges fortfarande av rykten. Sportchefen Giovanni Sartori wheelar och dealar fortfarande, möjligen är en ny forward på väg in för att avlasta Pellissier med målskyttet. När Campedelli fick en fråga om vad han ångrade under sitt presidentskap flinade han och svarade att det var ju fan också att han inte värvade Ibrahimovic och Drogba när han hade chansen, det var ju så väldigt nära att de hamnade i just Chievo.

Det var ett roligt skämt – men Drogba eller Ibra hade kunnat ge Chievo en lugn resa mot nytt kontrakt.

Nu kommer de att få slita ont för just det.

I skottgluggen:

Mimmo Di Carlo (andra året).

I veckan genrepade Chievo mot Mantova, klubben som Di Carlo tränade mellan 2003 och 2007. I paus av matchen (som Chievo vann med 3–0) vecklade Mantova-fansen ut en banderoll med ett kärnfullt budskap:

– Grazie, Mimmo.

Di Carlo slog igenom som tränare när han förde lilla Mantova rakt igenom två serier, från Serie C2 och upp i Serie B. Våren med Chievo har lyft hans anseende en bit till, och förtroendet för honom är enormt. Det ska mycket till för att han ska tvingas kliva av.

I fokus:

Sergio Pellissier. Igen. Han bar laget under succévåren, och han förväntas göra det igen. Nu är han ju en – väldigt, väldigt lycklig – landslagsman också.

I tabellen:

18:e.

 

 

AC Siena

 

I fjol:

Tja, Siena gjorde det som Siena alltid gör.

De överlevde.

I ett Serie A som följer en tydlig utveckling, där de stora städerna tar plats och de små städerna sorteras bort, är Siena ett fantastiskt undantag, med sin ungdomsverksamhet och sina kloka spelaraffärer.

Klubben med den vackraste presidenthistorien i serien (Paolo De Luca, en napolitanare, bestämde sig för att bli kvar efter att ha förälskat sig i stan när hans son vårdades på ett lokalt sjukhus) förändrades i grunden när De Luca först sålde klubben till en grupp med lokala affärsmän i mars, för att sedan avlida bara ett par timmar senare. Det fanns och finns något sagolikt över den här föreningen, och de gjorde en ny utmärkt säsong i fjol. Fjortonde plats, bergsäkert kontrakt. Marco Giampaolo coachade hyfsat modigt, och laget hade seriens bästa ytterbackar i Cristiano Del Grosso (vänsterbacken, som är kvar) och kolombianska pendeltåget Juan Zuniga (högerbacken, som sålts till Napoli).

Kantspelet var grunden i Sienas framgångar. Sommaren fick de ägna åt att, sakligt och i skymundan, bygga på nytt.

 

I år:

Skötsamma Siena, tungt sponsrat av lokala banken Montepaschi, lyckades behålla Giampaolo, men tappade en hel del annat.

Viktige försvarschefen Portanova hamnade i Bologna, Zuniga alltså i Neapel, franskmarockanen Houssine Kharja spelar för Genoa i höst.

Kvar finns en sund förening, Big Mac Maccarone på topp, och ett par värvningar som man liksom räknar med ska rädda Siena ett år till, även om 0–3 mot Samp i förra veckan inte lämnade några garantier.

Albin Ekdal har lånats ut av Juve, och står i kön bakom Vergassola, som man inte petar hur som helst. En del speltid kommer Albin garanterat att få. Tyngre är trycket på den andra Juve-ankomsten, Michele Paolucci väntas leverera mål.

Gör han det hänger Siena kvar igen.

I skottgluggen:

Marco Giampaolo (andra året)

Blev kvar i Siena trots att han var ute och flörtade med andra klubbar i somras. Ung, äregirig, offensiv coach som passar alldeles utmärkt i Siena. President Stronati blev lite sårad när han förklarade att han kunde tänka sig att lämna, det är sånt som kan slå tillbaka om resultaten går emot, även om Siena inte brukar vara särskilt snabba på hanen när det gäller att sparka tränare.

I fokus:

Det finns förstås många större och viktigare spelare – men den jag är mest nyfiken på av alla (om vi räknar bort chauvinismen och det uppenbara Ekdal-intresset) är färska Roma-köpet Aleandro Rosi, som ska ersätta Zuniga som högerback.

Rosi är samma typ, en grundoffensiv wingback som kommer att forsa fram. Det ska bli kul att se honom i Siena.

I tabellen:

17:e.

 

/Simon Bank