Så, med bäst-före-gränsen i lika snabbt antågande som seriepremiären – vi börjar ju idag – finns det inte särskilt mycket att hålla på. Vi kör vidare på genomgången av Serie A:s mittenskik, och struntar i att fönstret står vidöppet och att en värvning som, låt säga, Zalayeta till Bologna, kastar tips över ända.

Det är ju ändå inte sånt vi bryr oss om.

Här har ni tabellen som vi känner den hittills:

14. Parma

15. Livorno

17. Siena

18. Chievo

19. Bologna

20. Bari

Calcio Catania

 

I fjol:

Catania märktes, det får man i alla fall ge dem. Spindelmannen Walter Zenga forsade in i Serie A med sina gräl och med Gianni Vios alla galna varianter på fasta situationer. Pietro Lo Monaco, sportchefen, hotade att slå in tänderna på Mourinho och Catania vann elva av nitton matcher hemma på Massimino, en av nitton bortamatcher, och hängde kvar utan problem.

En bra säsong, på det hela taget. Zenga spelade med ett 4-3-3, och även om prestigevärvningen Nicolae Dica tokfloppade och laget var ojämnt både över säsong och i enskilda matcher (vilket ofta var lynnige, övermbitiöse Zengas fel) så fanns det stora kvalitéer. Lo Monaco har satsat hårt på att plocka agentinare till klubben, och fortsätter på samma linje inför den här säsongen.

I år:

President Pulvirenti och sportchefen Pietro Lo Monaco har löst det mest grundläggande. Ett nytt treårskontrakt för planhyra av kommunalägda Massimino, och Mascara är kvar. Och det kommer att bli fina derbyn igen, om nu publiken släpps in. Häromdan körde ett gäng Palermofans den gamla fina ramsan ”Chi non salta catanese è, hey”. Den som inte hoppar håller på Catania.

Walter Zenga hoppade. Och det uppskattades inte av alla i Catania, kan man säga.

Det argentinska spåret lever och frodas, som sagt.

Målvakten Mariano Andújar, mittfältarna Barrientos och Ricchiuti och tunge mittbacken Spolli har anslutit, och gör Catania till Serie A:s allra mest argentinska klubb. Viktigaste värvningen? Tja, om ni frågar mig så kan det aldrig vara dåligt att ha en karaktärsspelare som Gennaro Delvecchio i laget.

I skottgluggen:

Gianluca Atzori (första året).

Atzori tar sitt första riktigt tunga tränarjobb och har inte särskilt mycket att luta sig mot. Han kommer att bygga vidare på Zengas 4-3-3, förmodligen i en mer kontrollerad variant. Anfallet är potent, med klasspelaren Mascara och speedkulan Morimoto kompletterade av någon av sydamerikanerna.

I fokus:

Så länge som Giuseppe Mascara fortsätter att göra eurogols i parti och minut är det ju svårt att komma förbi honom. Han har två år kvar på kontraktet och ett kontrakt kvar att skriva i karriären. Med en till säsong som den i fjol borde han flytta nästa sommar.

I tabellen:

16:e.

 

Cagliari Calcio

 

I fjol:

En av de mest intressanta matcher jag såg live i vintras var när Cagliari åkte till Turin och plockade tre poäng av ett chockat Juventus. Det fanns något sanslöst optimistiskt i sättet Cagliari tog sig an uppgiften, även när de låg under med 2–1. De ville vinna. De trodde att de skulle göra det. Och de gjorde det.

Daniele Conti, Brunos pojk, var bläckfiskfenomenal på mitten när han väl kom in i matchen, Acquafresca sprang på allt, den vackre Alessandro Matri avgjorde och pratade efteråt om ett fantastiskt lag där alla visste sin plats.

De var värda det. De lärde Italien lite och sig själva mycket. Presidenten/matpatronen Massimo Cellino tog över Cagliari som väldigt ung, och förra hösten gjorde han något han aldrig gjort förut: Han lät bli att sparka en tränare. Mister Allegri samlade ihop en poäng på de första sex matcherna, men fick jobba vidare i lugn och ro.

Det betalade sig. Sardinien är ett speciellt ställe (Antonio Gramsci har skrivit mycket om det) och Cagliari är numera en speciell klubb. De värvar ungt och smart, bortom de självklara, invanda lösningarna, och spelare blir gärna kvar. De påminner lite om Kalmar FF.

 

I år:

Allegri har blivit av med sin skyttekung. Acquafresca spelar för Atalanta i höst. Ändå är målsättningen att förbättra niondeplatsen från i våras, och det låter som att gapa efter väldigt mycket.

Cagliari är lite som Siena, ett lag som är lätt att underskatta, men jag tror att de får det lite tuffare. Nené kommer från Nacional för att ersätta Acquafresca, och det ska mycket till för att han ska lyckas med både omställningen till Serie A och till rollen som frälsare. Conti och Jeda var magiska stundtals i fjol och kommer att göra ett bra jobb, och längst bak finns en av Serie A:s bästa målvakter i Marchetti. Men det är svårt att upprepa sensationer, och avsaknaden av Acquafresca måste vara en liten, vass nål i självförtroendeballongen.

I skottgluggen:

Massimiliano Allegri (andra året)

Allegri vann Cellinos förtroende, bara det är skäl nog att tro att han är något alldeles extra. Han fick Cagliari att spela ett flödande, friskt 4-3-1-2 med rasande snabba kontringar. Nu har Cellino pratat om att bygga en ny arena på Sardinien, och Allegri sitter med ett tvåårskontrakt. Det ska mycket till för att det ska rivas.

I fokus:

När en klubb som minibergamaskerna Albinoleffe är uppe och snuddar på Serie A så kan man räkna ut att de har något speciellt. De hade Federico Marchetti, en 26-årig målvakt som har allt. Han är lugn, han står upp, han är stor, han läser spelet, han har bra reflexer. När han kom till Cagliari var han ännu bättre, och i somras debuterade han i landslaget. Precis så bra är han.

I tabellen:

13:e.

 

Atalanta BC

 

I fjol:

Jag satt och såg en av Atalantas allra bästa matcher i fjol, 3–1 mot Inter hemma i Bergamo, och det var ytterligare en uppvisning av ett smart sammansatt lantislag med liten budget. Ruggeri-familjen har styrt klubben i femton år, och i början av fjolårssäsongen lämnade stroke-drabbade pappa Ivan över spakarna till sonen Alessandro, 21 år och italiensk toppfotbolls yngste president. 33-åriga systern Francesca är vicepresident.

På planen var Atalanta hyfsat anfallsglatt, i alla fall på hemmaplan. Doni och Floccari kunde plocka ner bollar från månen om det krävdes, Cigarini samlade upp allt löst på mittfältet och jag gillar verkligen Simone Padoins hårda lagjobb och enkla spel.

Atalanta gjorde sitt, de gjorde det snabbt – och sen kändes det ganska tidigt som att de var klara med säsongen. Resten handlade om att spela av tiden, och att hitta rätt tränare för nästa projekt.

I år:

Gigi Del Neri följte hjärta och plånbok och drog vidare till Samp och Marassi, istället presenterades Angelo Gregucci på en Bergamo-fest i somras. Det gick inte helt lugnt till.

Gregucci kommer till ett intressant bord, om än inte festdukat. Sportchefen Carlo Osti lovade före sommaren att inte släppa iväg de bästa spelarna, men sen drog registan Cigarini till Napoli och Floccari till Genoa.

Förlusten av Floccari grämer mig lite, det hade varit roligt att se honom och Acquafresca spela kontringsfotboll ihop. Men Cristiano Doni är kvar, och Acquafresca har pratat om att bli den nye Pippo Inzaghi.

Så vad har dom, då? Mer än en Halmstad-BK-kompetent, lugn förening som vet precis vad de sysslar med?

Den romerske köttbullen Tiribocchi kommer från Lecce. Han är för rolig, som en tv-spels-figur som springer genom väggar för att komma fram. En nyttig värvning, så klart. Och i går kom Fabio Ceravolo fårn Reggina, en ung, lovande forward. Typisk Atalanta-värvning.

Frågan som återstår att besvara är vem som ska ersätta Cigarinis kvalitéer som speluppläggare.

 

I skottgluggen:

Angelo Gregucci (första året)

Orutinerad, oskriven och inte särskilt betrodd än. Men i Atalanta kommer han att få tid på sig, och han kommer inte att behöva revolutionera något. Gigi gjorde ett bra jobb, det är bara att bygga vidare på hans 4-4-1-1 och se till att Acquafresca får allt han behöver för att göra sina femton mål.

I fokus:

Robert Acquafresca har kontrat in tio respektive 14 mål för Cagliari de senaste två säsongerna. Nu får han hjälp av fenomenet Cristiano Doni, och enligt rapporterna från försäsongen trivs de redan ihop. Dags för tvåsiffrigt igen?

I tabellen:

12:a.

 

/Simon Bank