Seria A Preview, pt IV
avHey ho, hey ho.
Blott två saker går före fotbollen i Italien, som bekant: Gud och Familjen.
(Om man undantar en tauterad grabb som jag träffade på när jag drack kaffe med Ola Wiklander i Firenze häromåret, som slog fast att de tre viktigaste sakerna i hans liv var ”Fiorentina, Familjen och Hitler”).
Jag har inte hört nåt från Gud, men eftersom jag är upptagen med Familjen – älskade vänner som gifter sig – i eftermiddag så kommer jag att missa premiären i Serie A. Hårda bud. Vi tröstar oss med lite torrsim så länge.
Så här långt hade vi kommit:
12. Atalanta
13. Cagliari
14. Parma
15. Livorno
16. Catania
17. Siena
18. Chievo
19. Bologna
20. Bari
I fjol:
Det var väldigt svårt att inte älska Udinese i fjol. De hotade alla och ingen. Under ett svart italienskt fotbollsår var de längst kvar av alla i europaspelet och hankade sig upp på en sjundeplats i ligan, och ingen förstod egentligen hur allt gått till. Tippare och oddssättare hoppade från broar varje gång Udinese ställde sig i en spelargång, för man visste ju aldrig vilket lag man skulle få se.
Det som klickade offensivt, och fick in en hel anfallstridente i a-landslaget?
Eller ett horribelt försvarande lag där löpningarna liksom inte satt ihop med varandra?
I vintras gick laget nio matcher utan att vinna, med raden 0-2-7, under en Pasquale Marino som vägrade att tumma på sin strategi. ”Marinho” är den som bäst lyckats bygga vidare på Spallettis arv, med snabbhet i spelet och ett självklart offensivt grundtänkande. Pozzo-familjen gav honom förtroendet att lyckas och misslyckas, och som vanligt var Udinese ett av de allra mest intressanta lagen att följa. Gaetano D’Agostino var lagets hjärta och hjärna, och jagades av de största av fiskar när säsongen tog slut.
I år:
I torsdags presenterades truppen på Piazza San Giacomo. Fotomodellen Belen Rodriguez fick en Udinese-tröja med nummer tio och bar – enligt Udineses officiella hemsida – en väldigt kort och tajt klänning. Go figure.
Laget är, jodå, både sexigt och avslöjande i år också. D’Agostino går igenom sin karriärs största karakatärstest efter att ha blivit kvar trots att Juventus campade utanför hans port hela sommaren. Kan han göra en ny supersäsong, eller ramlar han ihop i bitterhet och nostalgi? Quagliarella åkte hem till södern och Antonio Floro Flores får förtroendet att ersätta honom. Corradi har kommit, och innan jag avgör vad det betyder så vill jag se hur Marino ser på honom: är han ett köp för att skaffa ett anfallsstrategiskt alternativ till så är det bra, är det en ny definition på sättet att spela anfallsfotboll (trögare) så är det dåligt. Pozzo-familjen hyllades av fansen i veckan, och det är lätt att förstå. Samtidigt har man tappat Pietro Leonardi, den sluge sportchefen, till Parma. Vi får se vad det betyder på längre sikt för klubben som når så otroliga resultat med en av Serie A:s minsta lönebudgetar.
I skottgluggen:
Pasquale Marino (tredje året)
En av alla unga, offensiva tränare som är på väg att förändra italiensk klubbfotboll. Marino är en hyper-offensiv strateg som låter sin tridente se ut som en tridente, och som har ett stort stöd bland supportrarna. Pozzo lät honom vara under den avgrundsdjupa svackan i vintras och lär inte röra honom på ett bra tag i år heller.
I fokus:
Gateano D’Agostino gjorde elva mål i fjol och var motorn bakom hela Udineses spel. Juventus-Secco la upp vad han hade på bordet, till och med Giovinco diskuterades, men affären gick inte igenom och nu är det upp till D’Agostino att visa hur han hanterar den smällen.
I tabellen:
11:a.
I fjol:
Vad gör du om du heter Maurizio Zamparini, är Italiens svar på Jesus Gíl, känner att du har ett varumärke att försvara och din tränare går och förlorar mot Udinese i första omgången?
Jodå.
Du sparkar honom.
Zamparini må vara en komplett galning, men han gör lika mycket rätt som fel och han skyfflar in pengar i sitt ”Palemmo”. Han skickade ut Colantuono, tog in Matrix-agenten Ballardini och såg en säsong kravla sig över skamgränsen. Sättet de spelade på kan vi nu. Den superbe, enkle motorspelaren Fabio Liverani rensar upp allt och är gott samvete åt Bresciano och Fabio Samplicio som kan kasta sig framåt lite som de vill. Cavani gick in och blev en ny Amauri som lekkamrat åt Mini-Miccoli. Bakåt tog den danske maxi-keruben Simon Kjaer utvecklingssteg ett år för tidigt och framstod plötsligt som en av Serie A:s absolut mest spännande backtalanger.
Och appropå spännande: När säsongen rörde sig mot sitt slut hände två saker som sträckte sin betydelse in mot nästa säsong: Carozieri åkte fast i ett kokain-test, Ballardini skrev på för Lazio – och spindelmannen Walter Zenga red in i stan…
I år:
Först som sist: Jag har ingen aning om var Palermo ska landa i år. De kan lika gärna sluta topp tre som fjortonde. Med den reservationen så är det väl bara att spänna fast säkerhetsbältena och åka med.
Zamparini har inlett säsongen med att vara upptagen med att bråka med staten om la tessera och har kanske inte riktigt hunnit skapa någon konflikt med Zenga. Jag utgår ifrån att det kommer. Det finns mycket positivt som finns kvar från i våras, i övrigt har man skaffat en ny målvakt (Rubinho) och fortsatt på det sydamerikanska spåret (Bertolo, Pastore). Mest definierande för Palermos framtid är ändå att de har en hoper ungdomar på väg upp och in. För första gången någonsin har de blivit primaveramästare, och Abel Hernández är redan uppe och nosar på en a-plats.
Och negativt?
Jo, Liverani har dragit ett korsband och är borta till november. Miccoli tar kaptensbindeln, men det finns ingen i Palermo – och knappt ens i Serie A – som kan göra samma sorts jobb.
I skottgluggen:
Walter Zenga (första året)
Vinjetten är ingenstans lika passande som här. Zamparini är en cowboy, Zenga är en cowboy. Och bara en av dem behöver vara rädd om sitt jobb. Det blir någon form av 4-4-2, balansen blir säkert lite olika beroende på om Liverani spelar eller inte. Och ett underhållande år för alla neutrala.
I fokus:
Edinson Cavani kom för att göra ett av ligans tuffaste jobb, ersätta Amauri. Och han lyckades närapå. Fjorton mål, ett fint samarbete med Miccoli, och i år ska de göra om det igen är det tänkt.
I tabellen:
10:a.
I fjol:
Man kan säga precis vad man vill om Walter Mazzarris tränargärning i Sampdoria (som alltså inte ska förväxlas med Andrea Doria), men man måste ge honom att han både fått ordning på Fantantonio Cassano, italiensk fotbolls gossen Ruda, och att han gett honom den perfekte anfallspartnern i Viola-rejecten Pazzini.
Men Pazzini kom inte förrän i januari, och då hade Samp redan förstört sin säsong. Mazzarris 3-5-2 var varken effektivt eller särskilt underhållande, med yttrar som hade svårt att hitta hela vägen fram, och jag satt själv på Marassi och såg den ultimata förnedringen: en förlust i lanterne-derbyt mot Militos Genoa. Mazzarris utveckling av laget hade stagnerat. Någon annan fick ta över.
I år:
…och in kommer alltså Gigi Del Neri, den gamle rutinerade rödräven. Alla som såg vad han gjorde med Atalanta vet att han klarar att göra stora saker med små resurser, och här får han jobba vidare med lite större plånbok, lite större ambitioner. Samp var seriens mest italienska lag i år (de har dessutom gott om prospekt i ungdomssektionen), och den grunden finns kvar. Riccardo Garrone, presidenten, har precis hur djupa fickor som helst, men han gillar inte att slösa. Och i Del Neri har en tränare som kommer att lyfta klubben redan utan storvärvningar.
4-4-2 kommer, bara det, att bli ett lyft och en säkerhet. Vänsterkanten, med Zauri och Mannini, är helt nu – men Samp kommer, naturligtvis, att stå eller falla med genialiteten och spetsen i dubbeln Cassano-Pazzini. Det räcker garangerat till övre halvan. Det kan räcka en bit till.
I skottgluggen:
Gigi Del Neri (första året)
Gigi har varit i ”Zena” förr, han vet hur viktig fotbollen är i il calcios vagga, och han har en respekt för derbyts betydelse. Det är en bra början. Hans lag är alltid välorganiserade, och cupmatchen mot Lecce visade att han redan har Cassano-Pazzini i storform.
I fokus:
Antonio Cassano, Peter Pan, Fantantonio.
I tabellen:
9:a.
/Simon Bank