Jamendåså.

Tillbaka på fastlandet igen efter en arkipelagisk liten utflykt, på väg till en allsvensk söndagskväll – och fortfarande upprymd efter en tämligen usel men resultatmässigt moralisk tv-match.

Serie A, var det ja.

Innan kvällens fullpackade meny känns det väl som att vi behöver få med oss ett par klubbar till? Vi går in i övre halvan, med det här i ryggen:

9. Sampdoria

10. Palermo

11. Udinese

12. Atalanta

13. Cagliari

14. Parma

15. Livorno

16. Catania

17. Siena

18. Chievo

19. Bologna

20. Bari

Nu smyger vi uppåt – och apropå det undrar jag om ni kan hjälpa mig med en liten tjänst. Jo, ni förstår att det är så att min uppkoppling är värdelös, så om någon kunde berätta hur toppen i Premier League-tabeller ser ut så vore det alla tiders. Tack!

SS Lazio

I fjol:

Lazio grande Lazio vann Coppa Italia i maj, vilket räddade en märklig säsong. Alla såg vilken kapacitet som fanns i laget, alla såg också att den rätt ofta var inkapslad i defensiv osäkerhet. Delio Rossi kunde lämna klubben med huvudet högt, i det stora hela, och efter sig lämnade han ett år som öppnade dörren mot framtiden. Lazio hittade äntligen en kanonmålvakt igen (Muslera), Matuzalem visade att han har det som krävs för att bestämma över ett mittfält, och Zaraté… var Zaraté.

I år:

Svårtippat. Säsongen startade ju fint med supercupen och allt, men det finns väldigt många frågor kring laget. De går in i hösten med anarki i truppen (Pandev, De Silvestri, Ledesma), med fortsatta konflikter mellan Lotito och I Irriducibili och med en backlinje jag inte känner mig helt trygg med.

Men alla frågor är ju inte negativa.

Kan Cruz få en nystart i en ny miljö, med all sin kvalité? Kan Mauro Zaraté fortsätta sin utveckling mot att bli en världsspelare? Är Eliseu den sorts sprinterytter som klarar det taktiskt hårdare klimatet i Serie A?

Faktum är att jag svarar ”ja” på alla de där tre frågorna, men att det ändå finns en oro kring årets och de senaste årens Lazio som kommer att hålla dem borta från en topp-fyra-strid. Men de kommer ju alltid att vinna ett derby eller två…

I skottgluggen:

Davide Ballardini (första året).

Serie A:s ende Säpo-agent gjorde ett bra år med Palermo, han trivdes särskilt mot de stora lagen där han kunde samla laget och spela på omställningar mot en stor (Cavani) och en liten (Miccoli) och han kommer utan större revolutioner kunna bygga vidare på Rossis spelsystem. Ballardini är en Sacchi-fostrad fyrbackstränare som gärna läser Herman Hesse. Det är alltså svårt att inte tycka om honom, solglasögon eller inte solglasögon.

I fokus:

Tänk lite på Wilton Figueiredo. Tänk er sen att han gjorde mål väldigt mycket oftare och räddade sitt lag i match efter match, och tänk att han gjorde det i Serie A. Där har ni Mauro Zaraté i ett himmelsblått nötskal.

I tabellen:

8:e.

AS Roma

I fjol:

Det var en dålig säsong för gamla presidenter i Italien. Franco Sensi, mannen som slagits lika mycket med norr som med väderkvarnar, somnade till slut in, och Rosella ägnade året åt att förhandla om försäljning, prata om försäljning och låta bli försäljning. Stundtals var såpan lite för bra för att vara sann, som så ofta med den här föreningen. När rykten gick om att den tyska familjen Flick, med fickorna fulla av blodspengar från nazi-tiden, skulle skicka in bröderna Gert Rudolf och Friedrich Christian (Mick Flick och Muck Flick) för att styra Roma satt dikten i ett hörn och höll käften.

På planen då? Tja, det var säsongen när Spalletti fick ta mer stryk än någon gång sedan han slog igenom. Roma startade Serie A horribelt, Totti var skadad och det var på det hela taget extremt oroligt i Rom. Tottis dröm om en Champions League-final på hemmaplan bar resten av säsongen, men när allt var över hade Roma ingenting med sig. Ja, utöver ett par spelare som lyft sig, då: Marco Motta kom i januari, och var lysande. Och Brighi tog över Perrottas roll som djupledslöpande mittfältare.

I år:

Roma har sina ekonomiska problem, och det är ingen överraskning att mercaton varit blek. Sportchefen Daniele Pradè har haft lite stolpe-ut med tidigare värvningar, och den här gången måste laget få någon form av injektion efter att Aquilani lämnat. Inte minst för att rädda Presidenta Sensi från att få opinionen alltför stenhårt emot sig,

Och vem kan stå för den? Jag är kanske dumfransk, men det vore fantastiskt om Jérémy Ménez kunde leva upp till sin potential. Spalletti har testat honom som trequartista under sommaren, och det är ju en kittlande tanke. Totti är så klart utdömd igen, men i ett lag med en fungerande offensiv i övrigt är hans direktspel fullkomligt elektriskt. Roma har nött in ett offensivare kantspel med Guberti och Taddei som understöd åt Vucinic och Totti, men det är ett spel som ställer oerhörda krav på De Rossi och Pizarro.

Det blir ingen enkel säsong för Roma. Men jag skulle aldrig räkna bort en förening med så mycket romantik i ryggsäcken.

I skottgluggen:

Luciano Spalletti, Italiens olyckligaste man, fick vara kvar genom en kaotisk höst i fjol. Han lyckades styra laget rätt, och förtroendet för honom är fortsatt acceptabelt. Nu går han in i en säsong utan särskilt mycket truppturbulens, vilket ironiskt nog kan gynna honom. Aquilani försvann, men det är mer en emotionell förlust än en taktisk. Spalletti gamblar lite och litar stenhårt på att Daniele De Rossi kan äta upp ett halvt mittfält själv. Det kommer att bli väldigt roligt att följa det försöket.

I fokus:

I går, i dag, imorgon: Er Pupone Francesco Totti.

I tabellen:

7:e.

Genoa FCF

I fjol:

Viktigast för Serie A är inte Inters främlingslegion eller om en Kaká eller Ibrahimovic kommer eller går. Viktigast är att den italienska fotbollen återföds och blodsätts, och Genoa gjorde det mer än något annat lag förra säsongen.

Leksakskungen Enrico Preziosi har lyckats med nästan allt i sitt projekt. Från Serie C1 till Serie A-toppen. Från ungdomssatsningen som tagit klubben till första serien på evigheter i Viareggio (2007) och vinsten i primavera-mästerskapen i våras, med spelare som Matteo D’Alessandro och Andrea Signorini (jo, Gianlucas gosse, utlånad till Alessandria i höst), till spetsvärvningarna.

Förra sommaren köpte Genoa bäst i världen. Thiago Motta och Diego Milito kom, ex-juventinon Gian Piero Gasperini totade ihop ett 3-4-3 som spelade Serie A:s mest positiva, modiga fotboll, tryggt i förvissningen om att Serie A:s bästa unga försvar (Criscito, Bocchetti) löste det mesta defensivt. Gasperini har alltid ett oerhört grundtränat lag, med 18-19 spelare som kan arbeta hur hårt som helst och som är helt inkörda i systemet. Det gav resultat 2008/2009.

Fjärdeplats, en Europa-biljett, derbyseger och en kappsäck full med pengar från Inter var vad man fick.

Ett stort, hjärtformat diplom var vad man förtjänade.

I år:

Problemet med att ha fantastiska spelare i en mindre klubb är att de försvinner.

Motta och Milito har dragit till Milano, det är förbannat trist men det är som det är. Milito går inte att ersätta, men man ska ha klart för sig att Gasperinis idé är en äggkläckningsmaskin för skyttekungar. Borriello vräkte in mål här, Milito flåsade Zlatan i nacken, och nu får Crespo eller Floccari chansen att leda en rörlig anfallstridente (även om Crespo verkar börja säsongen på massagebänken).

Med ett försvar som fortfarande ser ut som ett av seriens mest intressanta, och med Marco Amelia som förstärkning längst bak, så är det två offensiva frågor som avgör Genoas närmaste framtid.

Den ena handlar om hur Gasperini lyckas få ihop ett helt nytt anfall.

Den andra handlar om var Genoa ska spela sin fotboll.

Presidenten har lite försiktigt undersökt möjligheterna att flytta från klassiska Marassi, il calcios själsliga hem, och till en ny arena.

– Jag är inte från Genoa, jag står utanför vissa mekanismer och lokala motsättningar. Men så fort som någon föreslår något så säger någon annan att det inte låter sig göras, med en massa absurda och löjliga argument. Om man fruktar det nya riskerar Genoa att sjunka tillbaka in i det gamla, säger Preziosi.

Gradinata Nord litar på honom i vanliga fall, men just den striden kommer att skaka Genoa i grunden. Gammalt eller nytt? undrar Gasperini. Trea eller sjua? undrar jag.

I skottgluggen:

Gian Piero Gasperini (fjärde året).

Man ska ha klart för sig varifrån Genoa kommer. De hade gått igenom ett totalt kaos i ett och ett halvt årtionde när Preziosi gav spakarna åt Gasperini 2006. Spelare hade omsatts i enorma mängder, tränare hade kommit och gått, ägare likaså, och Genoas trovärdighet stod på minus.

Men Gasperini tog upp laget.

Gasperini fick laget att spela Italiens roligaste fotboll.

Och Gasperini fick laget att snudda vid en Champions League-plats.

Nu har han en oerhört tuff uppgift efter att ha tappat sina två viktigaste spelare (Motta, Milito), men grunden – det rörliga anfallsspelet – finns kvar. Möjligen ser de lite tunna ut på kanterna, möjligen är man väl beroende av att någon av alla nya anfallare exploderar – men Gasperinis status är av det slaget att han kommer att få chansen att misslyckas och försöka igen.

I fokus:

Hernán Crespo. Mimmo Criscito är kanske intressantast, och fyra andra anfallare står på kö för att peta Crespo – men hur man än vrider på det så kommer den gamle kaninen att springa in med allra störst press på sig.

De senaste åren har han plågats i Milano, men han har skött det snyggt. Nu ska han in och visa att han fortfarande kan leda ett anfall. Gasperini kommer att få stenhårt arbete av honom, som alltid, han kommer att få en anfallare som alltid finns i straffområdet när han ska finnas i straffområdet. Sedan återstår bara vad han kan göra när han väl är där. Jag tror att Floccari kommer både få mer speltid och göra fler mål.

I tabellen:

6:e.

/Simon Bank