En söndag, tre matcher.

Jag tågluffade alltså till Göteborg för att se IFK och Helsingborg mäta guldmuskler, och eftersom det här är en blogg där vi prioriterar den internationella fotbollen så ska jag låta bli att bluddra för mycket om just den matchen.

Men jag kan ju alltid använda den som en ingång i match nummer två: Tottenham–Liverpool.

Sedd i en sportbar på Östra Hamngatan gav den nämligen intryck av att bjuda på precis samma tränardramaturgi som IFK–HIF. Eftersom Erik Niva redan vandrat er genom Spurs-delen av kalaset kan jag ge mig in på dissektionen av Rafa Benitez insats.

Jag tyckte nämligen att Jonas Olsson och Stefan Rehn sölade bort två poäng på Gamla Ullevi – och att Ra-Ra-Ra-Rafa gjorde om exakt samma sak och fick betala med tre poäng på White Hart Lane.

Ni såg ju att mittbackarna hade behövt mobiltelefon och twitter för att kommunicera med varandra. Ni såg att Stevie Wonder var långt från sitt bästa. Ni såg också alla de där gamla vanliga synderna (Babel är ingen toppspelare, för att ta en). Men värst var det att se my man Dirk Kuyt springa runt i ett gigantiskt ingenting.

Han liknade i detta – och enbart i detta, ska vi ha klart för oss – IFK Göteborgs Hannes Stiller. Både Liverpool och IFK blev sönderpressade av aggressiva motståndare, och båda lagen lät en anfallare hänga runt i vakuum, som ett mellanting mellan anfallare och mittfältare, på ett område dit bollen aldrig kom.

Toklöpandet, defensivt och offensivt, må ligga i Kuyts nedärvda fiskarpojksnatur, men det hjälps inte. Om Liverpool haft en tränare som gett order om att ”nu spelar vi med två forwards, upp och hjälp Torres att få ner bollen” så hade de kunnat lyfta sig ur Spurs/Palacios tokpress. Till och med Ryan Babel hade gjort mer nytta där än som dödkött på en kant. Men Torres fick jaga ensam, Steven Gerrard såg för lite boll, och Dirk Kuyt springer nog fortfarande runt i norra London och letar efter sin plats på jorden.

2–1. Det var varken mer eller mindre än Benitez förtjänade.

Och match tre?

Jo, jag ska be att få tala om att l’Olympique de Marseille faktiskt ser ut som ett rätt hyfsat europeiskt fotbollslag redan nu. De manövrerade ut Lille utan några större problem, efter en superb första halvtimme och en huvudskott av Brandao.

OM hade en grym fysik, och ett kompakt och rätt högt försvarsspel. Såg oerhört intressant ut. Lille startade med både Gervinho och Eden Hazard på bänken, och det borde Rudi Garcia kanske inte gjort. Hazard var kvällens vassaste LOSC-spelare under den korta tid han spelade. Jesusjosefmaria, han kommer att bli stor, den pojken.

Och minsann, nu fick jag visst se ett mål av Pedro på la Catedral också. Fin söndag, det här, tycker ni inte?

/Simon Bank