En gång i tiden så fungerade medievärlden så att man skrev en artikel. Sedan trycktes den i tidningen. Och sedan försvann den.

Så är det ju inte längre, med något enstaka undantag. Ett av dem är de bilagor som Sportbladet regelbundet ger ut, inför mästerskap och ligastarter. Förra veckan kom ju till exempel den så kallade Ligabibeln, som alltså är den stora guiden inför seriepremiärerna ute i Europa.

Eftersom jag hade semester hade jag nu inte särskilt mycket med den att göra – alla ni som mailar och gnatar på att någon ytterback fått för lågt betyg kan alltså sluta med det – men några små handtag hann jag i alla fall grabba tag i. Och en av de grejer jag knåpade ihop var en sådan här pryl som faktiskt lämpar sig på fler platser än enbart tidningssidorna.

Nu när bilagan är utgången i handeln – och vi lyckats pungslå folk på de slantar som mediehusen faktiskt fortfarande behöver – kan vi släppa ut anden ur flaskan. Konceptet är enkelt. Jag har gått 50 år tillbaka i tiden, och tagit ut varje årtiondes Drömelva från den engelska högstadivisionens spelare. Diskussion, debatt, synpunkter och sågningar – golvet är ert.

 

1950-talet (2-3-5)

Bert Trautmann (Man City)

—

Alf Ramsey (Tottenham)
Roger Byrne (Man United)

—

Billy Wright (Wolverhampton)
Danny Blanchflower (Tottenham)
Duncan Edwards (Man United)

—

Stanley Matthews (Blackpool)
Tommy Taylor (Man United)
John Charles (Leeds)
Wilf Mannion (Middlesbrough)
Tom Finney (Preston)

Coach: Matt Busby (Man United)

Ett årtionde som obönhörligen präglades av flygkraschen i München 1958. Åtta spelare dog, och Manchester Uniteds dubbla ligavinnarlag fanns inte längre. Tre av de förolyckade tar sig ändå in 50-talslaget; lagkaptenen Roger Byrne, målsprutan Tommy Taylor och fotbollsfenomenet Duncan Edwards. I övrigt gör den klassiska gamla WM-formationen konkurrensen om framförallt centerplatsen stenhård. Walesiske jätten John Charles får tröjan, och supercentrar som Nat Lofthouse och Stan Mortenson måste därigenom lämnas utanför. Laget är profilstarkt rätt igenom – anförda av den evige Stanley Matthews, han som spelade i högstaligan som 50-åring och ändå tyckte att han slutade för tidigt – men bästa historien har ändå tyske målvakten Bert Trautmann. Han var ju Luftwaffe-fallskärmsjägaren som blev krigsfånge under Andra världskriget, som blev kvar i England efter att han frisläppts – och som sedan spelade FA Cup-finalen 1956 med bruten nacke.

 

 

1960-talet (4-4-2)

Gordon Banks (Leicester)

—

Jimmy Armfield (Blackpool)
Jackie Charlton (Leeds)
Bobby Moore (West Ham)
Ray Wilson (Everton)

—

Johnny Haynes (Fulham)
Bobby Charlton (Man United)
Dave Mackay (Tottenham)
George Best (Man United)

—

Denis Law (Man United)
Jimmy Greaves (Tottenham)

Coach: Bill Shankly (Liverpool)

Tiden då England tronade på toppen av hela fotbollsvärlden, som en följd av VM-guldet 1966. Ändå platsar inte ens halva startelvan från finalen mot Västtyskland i det här laget. Jimmy Armfield och Johnny Haynes missade båda VM på grund av skada. Skotske stenstycket Dave Mackay konkurrerar ut både Nobby Stiles och Alan Ball som elak bollvinnare – och Manchester Uniteds drömduo mer nordirländske George Best och skotske Denis Law är givetvis omöjlig att lämna utanför. Kvar återstår bara den sista centerplatsen. 1966 drabbades Jimmy Greaves av sin livs chock när han petades från VM-finalen, och hans ersättare Geoff Hurst dessutom gjorde hattrick. Här får han sin revansch – 1960-talets överlägsne engelska målgörare är också given i 1960-talets engelska ligalag.

 

1970-talet:

Pat Jennings (Tottenham) (4-3-3)

—

Norman Hunter (Leeds)
Tommy Smith (Liverpool)
Ron Harris (Chelsea)
Emlyn Hughes (Liverpool)

—

Stan Bowles (Queens Park Rangers)
Billy Bremner (Leeds)
Charlie George (Arsenal)

—

Trevor Francis (Nottingham)
Peter Osgood (Chelsea)
Kevin Keegan (Liverpool)

Coach: Brian Clough (Nottingham)

Ett lag som slits mellan två kraftfält. 1970-talet präglades engelsk fotboll dels av tuffa benknäckare, dels av långhåriga bollartister som kommit fram i kölvattnet av 60-talets Best&Beatles-romantik. Landslaget fick aldrig balansen att stämma – England missade VM både 1974 och 1978 – men här känns det som att blandningen är den rätta. Defensivt har vi den hårdaste backlinjen du någonsin sett. Offensivt har vi enbart spelare med tillräcklig individuell skicklighet för att ensam avgöra en match, trots att vi utelämnat spelare som Rodney Marsh, Eddie Gray, John Robertson, Kenny Hibbitt och Robin Friday. Nyckelspelaren i laget är följaktligen rödhårige skotten Billy Bremner – taggtrådsmittfältaren med uppgift att hålla ihop laget – och nyckelperson i hela sammanhanget är såklart oefterhärmlige managern Brian Clough.

 

1980-talet (4-4-2):

Peter Shilton (Southampton)

—

Viv Anderson (Man United)
Alan Hansen (Liverpool)
Terry Butcher (Ipswich)
Kenny Sansom (Arsenal)

—

John Barnes (Liverpool)
Bryan Robson (Man United)
Glenn Hoddle (Tottenham)
Chris Waddle (Tottenham)

—

Kenny Dalglish (Liverpool)
Ian Rush (Liverpool)

Coach: Bob Paisley (Liverpool)

Mellan 1977 och 1984 vann engelska lag Europacuen sju år av åtta. Efter 1985 gjorde katastrofen på Heysel-stadion så att de inte ens fick delta längre. Bristen på internationell exponering under 80-talets andra halva har gjort så att flera av de här spelarna aldrig fick det erkännande som det förtjänade, men det är ställt bortom alla tvivel att det här också är ett riktigt starkt lag. Svåraste uttagningarna? Att välja Manchester Uniteds skadedrabbade härförare Bryan Robson framför Liverpools lagkapten Graeme Souness. Och att peta Gary Lineker – som vann skyttekungen i VM 1986, och sedan tillbringade resten av årtiondet i Barcelona – till förmån för Liverpools mustaschprydde målmaskin Ian Rush. 

 

1990-talet (4-4-2):

Peter Schmeichel (Man United)

—

Lee Dixon (Arsenal)
Tony Adams (Arsenal)
Jaap Stam (Man United)
Stuart Pearce (Nottingham)

—-

David Beckham (Man United)
Roy Keane (Man United)
Patrick Vieira (Arsenal)
David Ginola (Tottenham)

—

Eric Cantona (Man United)
Alan Shearer (Blackburn)

Coach: Alex Ferguson (Man United)

Årtiondet då brittisk fotboll förändrades för alltid. Premier League skapades, arenorna byggdes om – och utländska spelare började på allvar dominera i England. Nästan halva det här laget är hämtade utanför de brittiska öarna, och då var vi ändå tvungna att utelämna ikoner som Gianfranco Zola och Dennis Bergkamp. I en sammanställning i det ledande fotbollsmagasinet FourFourTwo så utnämndes nyligen 1990-talet till engelsk fotbolls bästa någonsin – alla sportens dimensioner invägda – och när man känner smaken av de här namnen är det svårt att säga emot. Hedersomnämnande till knappt petad spelare? Matthew Le Tissier, Southampton.

 

2000-talet (4-4-2):

Edwin van der Sar (Man United)

—

Gary Neville (Man United)
Rio Ferdinand (Man United)
John Terry (Chelsea)
Ashley Cole (Chelsea)

—

Cristiano Ronaldo (Man United)
Steven Gerrard (Liverpool)
Frank Lampard (Chelsea)
Ryan Giggs (Man United)

—

Thierry Henry (Arsenal)
Ruud van Nistelrooy (Man United)

Coach: Alex Ferguson (Man United)

De stora elefanternas decennium, årtiondet då den engelska fotbollsmakten kom att koncentreras till fyra kapitalstarka dinosaurier. Ingen enda spelare från klubbar utanför ”The Big Four”  är med i elvan – ingen är ens i närheten av elvan – vilket illustrerar hur den engelska fotbollen förändrats. Största bland de stora är återigen Manchester United, med sex ligatitlar under 2000-talet och sex spelare i årtiondets lag. Notabelt är annars att det faktiskt är fler brittiska spelare i 2000-talselvan än i 90-talslaget, vilket någonstans pekar på att de inhemska spelarna fortfarande har längre Premier League-livslängd än de importerade. Elvans enda egentliga frågetecken kretsade kring målvaktspositionen, där det nya millenniet hittills inte lanserat någon överlägsen kandidat.

/Erik Niva