Åbo är jag i. Jag släpade mig över Östersjön i förmiddags, och har nu ägnat mig åt presskonferenser och sånt inför morgondagens EM-premiär mellan Sverige och Ryssland. En gång tidigare har jag varit på mästerskap i Finland. Det var U17-VM 2003, och jag åkte till Lahtis för att se och prata med 14-åriga talangvidundret Freddy Adu.

Det fanns liksom inget att tveka över. Alla förhandsrapporter slog fast att det här åtminstone var killen som skulle breaka fotbollssporten i USA, och med alla säkerhet bli den nye Pelé när han ändå var igång. Och tja… Nog var det tydligt att killen hade talang, men jag minns att jag blev ännu mer imponerad av en lite äldre kille med hockeyfrilla som spelade center (!) för Spanien.

Cesc Fàbregas.

Allra mest imponerad blev jag i och för sig av Spaniens lille playmaker José Manuel Jurado, och därför gladde jag mig lite extra i vintras, då han äntligen började få utlopp för sin talang i Mallorca.

Men det var en parentes. Grejen med ungdomsmästerskap är ju att man ska få chansen att se morgondagens storstjärnor innan alla andra gör det. Kruxet är bara att man nästan aldrig tittar på rätt spelare – Freddy Adu blev aldrig den nye Pelé – och med sex års distans sedan inte ens är medveten om vilka spelare man egentligen har sett.

Jag kom ihåg Fábregas, Jurado och Adu – men det var också de enda. Därför satte jag mig nu och tittade efter vilka som egentligen var med i U17-VM 2003. Och tja… Listan över de mest välkända namnen var väl relativt imponerande, utan att innehålla de där riktiga världssensationerna.
* John Obi Mikel (Chelsea)
* Fernando Gago (Real Madrid)
* David Silva (Valencia)
* Alexandre Song (Arsenal)
* Ezequiel Garay (Real Madrid)
* Chinedu Obasi (Hoffenheim)
* Miguel Veloso (Sporting)
* João Moutinho (Sporting)

Trots allt så är det den där gamla sanningen om att de bästa 17-åringarna väldigt sällan blir de bästa seniorspelarna som blir allra tydligast när jag bläddrar elektroniskt i de gamla pappren. Portugisen Vieirinha blev utsedd till turneringens allra bästa spelare, och när jag kollar upp honom ser jag att han tydligen spelar i grekiska PAOK numera. Skyttekung blev colombianen Carlos Hidalgo, som visserligen gjort ett kort gästspel i Sporting Gijón, men nu är hemma i den colombianska ligan igen. Brasilien vann turneringen, men i deras trupp är det i stort sett bara Lyon-spelaren Ederson som jag känner igen.

Jaja.

För mig slutade U17-VM 2003 med att jag satt en sen natt på en finsk krog och drack öl. Vid bordet bredvid satt ett halvdussin spelare från det Sierra Leone-lag som precis blivit utslaget, trots den mest avancerade böneceremoni jag någonsin sett på en fotbollsplan. De såg sammanbitna ut. Morgonen efter hade alla sex rymt, gått under jorden, hoppat av. Jag upplevde aldrig spionmystiken som präglade idrottsturneringarna bakom den gamla Järnridån, så det händer att jag tänker tillbaka hit när jag vill känna mig som John Le Carré.

/Erik Niva