Och naturligtvis var det så här det skulle bli.

Självklart skulle Camp Nou stå upp och yla sitt utdragna ”Iiiiibra, Iiiiibra” för att hylla en kille som inte är som andra. Är man född stjärna så förblir man en stjärna, oavsett om man håller till i Malmö, Milano eller Barcelona.

Zlatan gör ju ingen fantommatch idag, men likafullt ändå en drömdebut. Sådär som han gör. Och hur svårt det än är att konkretisera den egenskapen i ord så är det givetvis den som skiljer magnetiska superstjärnor från ordinära högklasspelare.

Det här var den riktiga debuten i Barcelona – den enda match som räknats under de senaste veckornas evighetslånga upptrappning – och i den matchen gjorde Zlatan Ibrahimovic mål. Vi kommer att minnas det om 10 år, även om det just också är det enda vi kommer att minnas.

Insatsen därutöver var… bättre än i Supercupfinalen. Inte bra.

Lite väl ofta vankade Zlatan omkring på en del av planen när spelet pågick någon helt annanstans, lite väl sällan erbjöd han det här speluppbyggande passningsalternativet som är så viktigt för Barcelonas spel och som jag tjatade om i dagens tidning.

Fysiken är fortfarande inte där den borde vara, och ser vi framemot det Sverige har framför sig i Budapest på lördag är det givetvis lite bistert.

Men vem sjutton ser ditåt just här och just nu?

Trippelmästarna från Barcelona har vunnit sin seriepremiär med 3-0 – och den där omskrivne centern från Sverige har gjort mål direkt. Camp Nou står upp och applåderar, den där bombastiska klubbhymnen dånar i högtalarna. Zlatan Ibrahimovic knallar runt och garvar, klappar om Puyol, Xavi och de andra som om han aldrig gjort annat i hela sitt liv.

Fotbollsvärldens centrum ligger kvar där det låg i morse. Skillnaden är att en svensk numera tagit plats där nere i mittcirkeln.

/Erik Niva