Ska jag sammanfatta Christian Wilhelmssons karriär med en enda mening så blir det tyvärr den här: Han tog för många felbeslut.

Jag hade några år då jag stötte på honom ganska ofta. Jag hälsade på honom i hans nya hus i Bryssels utkanter – det var Jan Kollers gamla, och det var ”därför dörröppningarna är så jävla stora” – jag stod med honom i ett kvavt tält på den spanska solkusten och jag satt med honom i en bil utanför Nantes träningsanläggning.

Det var där, vid den franska Atlantkusten, som jag för första gången på allvar började oroa mig för att killen var på väg att kasta bort sin talang och sina möjligheter. Två dagar tidigare hade han blivit bänkad inför matchen mot Olympique Marseille, och demonstrativt protesterat genom att vägra delta i uppvärmningen.

Visst gick det att förstå ilskan – Chippen hade precis lockats till Nantes mot löften om att laget skulle byggas runt honom – men det var samtidigt långt mycket lättare att inse att han givit sig in i en strid som han inte skulle kunna vinna. En ensam spelare kan aldrig besegra en snarstucken tränare, och några få veckor efter den stora landslagsskandalen i Göteborg var hela situationen det absolut sista ”Chippen” behövde.

Han drog på sig ett rykte som trubbelmakare, som fortfarande hänger kvar över Fotbollseuropa.

Agentstallet runt Mino Raiola lyckades visserligen trixa fram en Roma-chans till honom, och han var väldigt nära att baxa runt sin karriär till rätt köl både där och i Deportivo – men han lyckades aldrig riktigt. Ingen av klubbarna var beredd att plocka fram plånboken för att lösa honom från det där Nantes-kontraktet som fortsatte fjättra honom.

Resten kan ni. När de europeiska erbjudandena blev färre och sämre så valde ”Chippen” en flytt till Saudiarabien, och hur bra nu pengarna än var så var det såklart en väldigt lång spik rätt ner i hans karriärskista.

Landslagspetningen är en ännu längre spik, ännu mer definitiv.

Jag är visserligen helt övertygad om att Wilhelmsson är beredd att sätta sig på första plan bort från Riyadh så fort en hygglig europeisk klubb ringer – men när kommer egentligen det samtalet? Jag tror trots allt att vi kommer att få se hans karriär rycka till ytterligare en gång, men det maskerar inte faktumet att han har försatt sig i en situation där han inte borde vara.

Christian Wilhelmsson är några få månader ifrån sin 30:e födelsedag. Han spelar i en skämtklubb i medieskugga, och han har blivit av med sin landslagsplats.

Hade han bara valt annorlunda vid några av de dussintals vägskäl han stått inför genom åren så hade vi aldrig suttit här och sörjt över ett enda stort talangslöseri.

/Erik Niva