När Erik Niva bjuder er på mänskliga, minitragiska öden framlagda som goda små berättelser så följer jag upp med… ja, till att börja med med att berätta om en knubbig kille, med ett ansikte som ser ut som ändan på en långdistanscyklist som glömt att sätta på sig de stoppade shortsen.

Det vill säga mig själv.

Knegandet på fältet är som alltid en berättelse om cars, trains, boats, planes. På väg tillbaka till Milano, efter en blöt natt i Turin. Bokstavligt, alltså. Jag fick simma till Porta Nuova.

Hur som helst. Kanapéerna är undanstädade, proseccoglasen står i diskmaskinen, nu vänder vi blickarna mot omgång etts verkliga partitissima: Inter–Barça, Eto’o–Ibrahimovic, Moratti–Laporta, Mou–Pep.

Sportbladet.se lär pumpa er fulla med förhandsmaterial under dagen och kvällen, så här kan vi lika gärna backa ett steg och prata om saker som ger lite bakgrund åt Barcelona, fotboll och hur ett land styrs. Vi vrider kikaren tillbaka västerut.

Mot Spanien och grejer.

Medieträsket och grejer.

Om ni hängt med oss så här långt så har ni också järnkoll på det mediepolitiska fotbollsklimatet i Zlatans nya hemland (vi får ingen lön om vi inte droppar det namnet åtminstone i vart tionde inlägg). Lokalchauvinism och lojalitet är – vid sidan om en del av den bästa fotbollsjournalistik som existerar i den här världen – grundstenar i den spanska bevakningen.

Det är inte särskilt annorlunda i den politiska journalistiken. Jag halkar över en intressant mediekritik i New York Times, där man tar upp den senaste vändningen i huvudstadspressen.

Vi drar en kortversion:

El País, den ledande vänstertidningen i Spanien med en upplaga ungefär lika stor som Aftonbladets, har en historia som extremt trogen socialistpartiet, men i söndags publicerade tidningen en ganska elak karikatyr av premiärminister Zapatero, som rodnande kapten för ett Spanien som sjunker i ett vilt hav befolkat av krishajarna arbetslöshet och skuld.

El País har helt enkelt börjat elda lite under regeringen, och enligt analytiker som NY Times citerar ligger det mycket bakom. Fotboll, bland annat. Och då handlar det inte om att Zapatero, som förste spanske statschef någonsin, är culé, Barcelona-fan. Det handlar om tv-rättigheter.

El País ägs av Madrid-baserade Grupo Prisa, ett konglomerat som konkurrerar med Barcelona-baserade Mediapro. Mediapro står bakom La Sexta, tv-kanalen som baxat loss rättigheterna till både Barças, Real Madrids och ett knippe andra klubbars matcher

För exakt en månad sedan gick Prisa-gruppen helt upp i limningen över ett raskt kabinettsbeslut som gav grönt ljus för att starta betal-kanaler i det digitala marknätet. Utan att ge sig in i de tekniska detaljerna för mycket så kan man konstatera att beslutet var en stenhård smäll mot Prisa-gruppen och en välsignelse för Mediapro.

Och så var kvarnarna igång.

Juan Luis Cebrián, Prisas högste chef, dundrade mot regeringen. Och han råkar också vara före detta chefredaktör på… El País.

Cebrián rasade främst mot att beslutet snabbspolats.

– Jag tror inte att det är en lag som är till för att låta de styrande gynna sina vänner.

Nu utreder det spanska konkurrensverket Mediapros status, samtidigt som El País bevisligen är tuffare i sin regeringskritik och -bevakning än de varit på evigheter.

– Vi har blivit tuffare i vår bedömning av hur regeringen hanterar krisen, meddelar chefredaktören Javier Moreno Barber. Det är ingen tvekan om det. Men jag vill förneka att det handlar om problemen vi hade i somras. Vi är tuffare nu eftersom vi börjar se hur Frankrike och Tyskland är tillbaka på fötter.

Fan tro’t.

/Simon Bank