Förlängning i Malta, ett par dagar extra för att bli människa igen. Titta på havet, lyssna på havet, ligga i havet, läsa saker som inte handlar om fotboll, leta efter fotbollsstreams från Argentina.

Ni vet.

Det går hyfsat. Man slår sig upp mot ytan, slag för slag.

Häromnatten pratade vi om historia, vilket är lätt hänt om man råkar vara svensk sportjournalist som landat på Malta. 1973 landade den mest ökända svenska journalistresa som gjorts här på ön, med den gamla stammens sportskrivare. Stefan Thylin beskrev saken fint i en krönika häromdagen:

Kvällen före matchen blev några svenska sportjournalister inlåsta i finkan efter en blöt afton – jag var inte en av dem! – och Dagens Nyheters legendariska skribent Jan-Olof Olsson, signaturen Jolo, konstaterade lugnt:

– I den av maltesiska polisen uttagna truppen fanns inga överraskningar.

Jo, några hamnade i fängelse, några försökte frita dem, några drack, några jobbade, andra glömde att jobba och någon hjulade naken i en hotellkorridor. Vi ringde till min mentor, vän och idol Lasse Sandlin för att få alla fakta rätt.

– Nä, sa Lasse. Han var inte alls naken. Han hade morgonrock på sig. Men inget under.

Historien, den bär vi med oss. Den här veckan mer än på länge. Erik Niva har satt ner foten Merseyside för att berätta om en stad som aldrig glömmer varifrån den kommer, och därigenom har en bättre möjlighet att veta vart den är på väg. Men det finns mer.

I Milano var det matchfritt i veckan, såklart. En pånyttfödd Pirlo et concortes var upptagna med att slå Bulgarien tio mil norrut. Men det spelades faktiskt en match, och den spelades för Stefano Borgonovo. Den gamle Como-, Fiorentina- och Milan-anfallaren insjuknade häromåret i den obotliga nervsjukdomen ALS (Amyotrofisk lateralskleros) och sitter idag orörlig i rullstol.

Vi har berättat om honom förut, och i veckan samlades gamla hjältar från Milan och Real Madrid för att spela en välgörenhetsmatch med Borgonovo vid sidlinjen, vid sidan om Paolo Maldini. Spelnivån var verkligen sensationellt hög, Milan vann med 2–0 (Simone, Fuser) efter 70 minuter och allt såg ut nästan som det gjorde förr.

Baresi pekade, Weah sprang, Lentini missade. Här har ni bilderna. 

Gamla hjältar är nya hjältar, och på andra sidan Alperna visade den gamle Spurs-supportern Dennis Bergkamp att han fortfarande har fötter av bomull och kärlek, med den här lilla chippen för Ajax veteraner. 

Och om vi nu ska – och det är klart att vi ska – spinna vidare på historietemat så vore det ju helgerån att inte påminna om att det är hög tid att fira ett verkligt speciellt 28-årsjubileum i skandinavisk fotboll. Cause vi har slått dem alle sammen, you know. 

I England flyter nuet på alldeles strålande, i alla fall på landslagsnivå, däremot har man problem med sitt historieskrivande. I åtta år har fotbollens nationalmuseum legat i Preston (jag var häromåret en förlorad dammatch ifrån att få besöka det), men nu verkar starka krafter för att flytta muséet till Manchester.

Fördelarna är självklara: Mer folk, mer turister, mer besökare, mer pengar. Nackdelarna är att det fanns ett skäl att förlägga muséet i Preston från första början: Att Preston North End är en vital del av engelsk fotbollshistoria, att de var med i den allra första ligan och var den första klubb som vann dubbeln. Allt talar för att flytten blir av, och att ett tiotal anställda förlorar sina jobb.

Apropå jobb vore det ett svek om vi inte talade om att allt nu talar för att Bristol kommer att bli en av värdstäderna i ett eventuellt engelskt VM 2018. Och apropå historia så tänkte jag bjuda på den här bloggens första recension av ett fanzine. Häromdan landade nämligen Tattersall – Solna-Tattersall! Solna-Tattersall! – i mitt postfack, och det är, hands-down, det snyggaste svenska fotbollsfanzine som gjorts.

Ett gäng reklamare med vänner har totat ihop en kärleksförklaring till AIK, tryckt upp den lite osolidariskt i ett kinesiskt tryckeri och skickat ut den i omlopp. De första arton (Rasmus Elms nummer) sidorna är porr. Den bra sorten. Jämlik och öppen och upphetsad porr.

En ledare som är stream-of-consciousness-sinnesjukt upptagen med det omöjliga uppdraget att formulera a) vad en klubb är och b) vad en text om en klubb ska vara.

Sedan följer ståplats-arkeologi, runda-bords-snack med supporterlegendarer, och det är ett samtal som för en gångs skull inte spårar ur i vare sig dumnostalgi eller avstånd. Det bara är. Black Army-brudar sprejade AIK med anarkist-A på en polishäst. Några slogs. Det söps. En del var säkert jävligt dumt, en del var ett engelskt embryo till hela den moderna supporterkulturen som sparkade svensk klubbfotboll in i en ny publik- och pengastinn era.

Tattersall kommer säkert inte att klara sig särskilt länge, men det är en förbannat vacker produkt. Till slut landar den rätt mycket i en tröttsam med tvungen supporterdefinition – vad ÄR AIK? vad är INTE AIK? – som är lika självklar som omöjlig. Det blir bara ord.

I ledaren, den inledande texten, närmar man sig den frågan (vad är vår klubb?) på det enda möjliga sättet, genom att hallucinatoriskt rabbla upp markörer och tecken och platser och personer som tillsammans är en bild av en klubb. Går man närmare än så kommer man bara längre ifrån. Det gäller alla klubbar.

Men eftersom en blogg i Aftonbladets regi med all säkerhet inte ”är AIK” så vill jag göra Tattersall en stor tjänst och dundra ut följande socialstyrelse/sportbladetrekommendation:

Köp inte skiten. Den är dålig för er.

(Jag ger den fyra plus, fem plus för första arton sidorna)

Ja, så ska vi då knyta ihop säcken – jag gör det med medelhavsvågor i ryggen och en behagligt kall… eh, dricka i handen – så vill jag ge er en sista länk bakåt i tiden. Matt Rowson ser ut som varje god historieskrivare bör göra, och nu har han tuggat klart berättelsen om just sin klubbs historia.

– Jag är en Watford-anorak, säger Matt, och påminner oss om det fantastiska engelska gatuordet för en fotbollsnörd.

Man är en anorak, helt enkelt.

Fy fan, så fint.

/Simon Bank