Rätt mycket dagen före Dagen, inte sant?

I morgon är det Manc-derby, Chelsea–Spurs, Lens-Lille, PSG–OL, Roma–Fiorentina och lill-klassiekern i Holland. Vad har vi idag? Barcelona-Atleti och dubbla sudiste-derbyn i Frankrike?

Jaja, det finns väl saker att säga och skriva om det också. Så då gör vi det.

Ni är förstås helt bekanta med l’Olympique de Marseilles värdegrunder och framtoning, att de är en inkluderande vänsterklubb, med immigranter på läktarna och ett brett anti-fascistiskt stöd. Ni vet också att ägaren Robert Louis-Dreyfus dog i våras, och att snart sagt hela den sportsliga och administrativa ledningen byttes ut. Presidenten Pape Diouf lämnade och lämnade över till en annan ex-journalist, Parispojken Jean-Claude Dassier.

Diouf var verkligen inte bara älskad, men han var ganska mycket OM. Stor, intagande, känslosam, lite fiffligt finurlig. Med Dassier vet man inte riktigt än, det är rättvist att säga att publiken fortfarande lär känna honom, men att det förstås är lite suspekt att han kommer norrifrån.

Så vad gör Dassier? Jo, han håller ett tal internt, inför de anställda i klubben för att förklara vilken sorts president han är och tänker bli.

– Jag tänker inte vara en president à la libanaise, inte heller à l’africaine.

Han ska inte vara en libanes-president. Ska inte styra på afrikanskt vis.

Det är svårt att förstå exakt vidden av hur mycket fot han försökte få in i sin egen mun med de där orden.

Att franska presidenter åker vid sidan av den politiskt korrekta allfartsvägen är inget ovanligt (Dassier kan ju ta ett snack med sin kollega Louis Nicollin när OM möter Montpellier i kväll), men det här var annorlunda. I OM kan man inte vara rasist, man kan inte ens vara i närheten av att snudda vid en rasistisk hållning. Och ingen i Marseille kunde låta bli att tolka den där à la africaine-passningen som en hård boll i riktning Pape Diouf. Som ju är un Africain.

– Jag hade valt att hålla mig borta från media i tre månader, jag ville hålla mig undan för att inte störa den nya ledningen, så att de kunde starta sitt arbete med största möjliga lugn, kommenterade Diouf. Som alltså nu bröt tystnaden.

– När jag fick höra om Jean-Claude Dassiers yttranden blev jag först förvånad. De är, i mina ögon, tvetydiga och tveksamma. De här orden borde inte sagts, jag är djupt kränkt.

Dassier har gjort vad han kan för att hålla vattenglaset stormfritt, men skadan var redan skedd. Rama Yade (som förtjänar ett eget kapitel, hon är född i muslimska Senegal, gick i katolsk skola, är gift med en jude, är som 32-åring idrottsansvarig i Sarkozys regering och en av de vackraste människor jag sett) åkte direkt ner och markerade från regeringshåll:

– Det här överraskar mig i en klubb och en stad som är kända för sina värderingar om gemenskap och delaktighet. Ledningen måste leva upp till det. Jag är inte här för att splittra, utan för att försökra mig om lugnet i en stor klubb. Jean-Claude Dassier försäkrade mig om att han begått ett misstag och att han respekterade sin företrädares arbete.

Det här väcker förstås frågor, även utöver den självklara om när Lena Adelsohn-Liljeroth har tänkt kliva in och mäkla fred i Djurgården Fotboll. Den första svarade Dassier på själv:

Han är inte rasist.

– Jag talade, möjligen klumpigt, om ett styrelsesätt som inte vill vara slappt, erkände han.

– Jag ville bara tala om ett styrelsesätt. Jag vill vara chef för en orkester som jobbar ihop, istället för att ägna mig åt en omnipotens som är alla till lags och inte bestämmer något. Jag har den allra största respekt för Pape Diouf och jag har inte slutat att försvara hans politik sedan jag tillträdde. När han klarat av sin skilsmässa med klubben bjuder jag in honom till en middag så vi kan diskutera.

Så, där står vi. Efter sitt bästa sportsliga år på evigheter bytte Marseille ut hela sin ledning, fick ett tragiskt kaos i ägarfrågan, köpte spelare som aldrig förr och inledde säsongen med en förtroendekris för den nye presidenten.

Men eftersom ni är bekanta med l’Olympique de Marseilles värdegrunder och framtoning så är ni förstås precis lika roat icke-överraskade som jag.

/Simon Bank