På tågväg hem från en, på sitt sätt, rätt imponerande match på Olympia, där Henrik Larsson lämnade in en intresseanmälan för jobbet som Zlatan Ibrahimovics anfallspartner i Parken.

Och apropå partner, och apropå anfall, så har jag varit lite slapp med att uppdatera er om nya händelser i en annan intressant del av fotbollsvärlden.

Det har ju redan gått ett par veckor sedan Stonewall släppte sin rapport/enkät om tillståndet för homofobin inom brittisk fotboll. Leagues Behind. Football’s failure to tackle anti-gay abuse bjöd inte på några nya insikter, men den förstärkte de gamla:

•Det finns inga öppet bi- eller homosexuella inom engelsk proffsfotboll.

•Tre av fem fans tror att homofobi bland fans och motståndare hindrar bi- och homosexuella från att komma ut.

•Två av tre fans säger att de inte skulle ha några problem med att en av spelarna i ”deras lag” kom ut som bög. Lika många tycker att fotboll skulle bli en bättre sport utan homofobi.

•Nio av tio tror inte att det finns några bögar i deras klubb.

Stonewall, som utfört den stora undersökningen, är på ett ungefär en brittisk motsvarighet till RFSL, och dess vd Ben Summerskill menar att enkäten visar att homofobin är institutionaliserad inom fotbollen.

– Fotbollen har alltid tacklat problem som huliganism och rasism, men anti-gay-förtrycket går fortfarande nästan alltid obemärkt förbi.

Spelarfackets ordförande Gordon Taylor bemötte kritiken med att peka på det breda arbete som det officiella fotbollsengland, inklusive facket, bedriver mot all form av diskriminering, inklusive homofobi. Han har rätt, England driver kampanjer som vi inte varit i närheten av i Sverige än. Medvetenheten finns och växer.

Den gör det bara inte tillräckligt snabbt.

Incitamenten för att riva hindren för all form av exklusion (kön, ras, sex, hela We are the World-spektrat av fina, humanistiska tankar) är ju inte minst ekonomiska. Har fotbollen som marknad råd att stänga ute tänkbara konsumenter?

Max Clifford, en av världens mest (ö)kända agenter och PR-guruer, intervjuades häromveckan av gay-portalen pinknews. Hans dom var stenhård:

– Att komma ut skulle vara slutet för en karriär. Det skulle förstöra deras popularitet bland fans, deras framgång och deras möjlighet att tjäna pengar. Det sista en tränare vill ha är problem med fansen. Ingen vill köpa problem och tyvärr är det så man ser på det just nu.

Clifford har avslöjat att han har en bisexuell klient som är fotbollsstjärna, men att han gett honom rådet att inte komma ut förrän efter karriären.

– Den ende spelare (Justin Fashanu) som någonsin kommit ut begick självmord sen.

Jag är ju övertygad om att Clifford – utöver att vara en opålitlig skitstövel på rätt många sätt – har fel i sin prognos.

Big Ben Cohen, som är lite av rugbyns svar på David Beckham – en snygg, smart, straight bögikon – delar den övertygelsen.

– Om en fotbollsspelare kom ut som bög skulle han bli oerhört rik och oerhört berömd, enbart eftersom han kom ut. Jag tror att det skulle starta en trend. Jag tror att många skulle komma ut ur garderoben och ge sitt stöd. Ibland behöver man bara att någon tar första steget, det skulle skapa en snöbollseffekt.

Fan vet. Ibland är det lätt att få för sig att den där längtan efter en regnbågsflaggsviftande Messias with a decent right foot är en undanflykt för att slippa ta tag i problemen. Tills vidare kan man alltid konstatera att det kunde vara värre – och att det är det, om man lyfter blicken.

I veckan avslutades en uppmärksammad rättegång i Delmas i Sydafrika. En ung man dömdes till livstid för att ha drivande vid mordet och gruppvåldtäkten av en kvinna.

Kvinnan, Eudy Slimane, var en av få öppet lesbiska i sin lilla by utanför Johannesburg. Hon attackerades, våldtogs och knivskars i ansiktet, bröstet och benen. Åklagaren menade att brottet var ett exempel på det som kallas korrektiv våldtäkt, sexövergrepp för att ”bota” kvinnor från deras ”sjuka” sexualitet.

När domarna kom – flera män fick långa straff – jublade aktivister och anhöriga, och om ni undrar varför det är något värt att rapportera om just här, i den här bloggen, så finns det egentligen bara ett skäl.

Eudy Slimane råkade vara landslagsspelare i fotboll. Hon jobbade som tränare för flera lag, hade precis börjat utbilda sig till domare.

/Simon Bank