Bloody, steely hell.

Derbykväll i Sheffield, Steel City Derby, och å ena sidan vet man ju exakt vad som väntar: Ett sjuhelvetes krigande, krängande, och krånglande i 90 minuter. Å andra sidan har man aldrig en aning om vad som ska hända.

All logik satt åt sidan, tabellen satt i karantän, bara ren och skär adrenalin tills elva man står upp.

Blades knockade Wednesday på en kvart, spikade igen kistan med sjutumsspik och la en stor, fet sten ovanpå. Spurs-lånet Kyle Walker for fram som en ung Cafú och var bäst på planen, 1–0 (Ward) och 2–0 (Henderson) kom på hörna och inkast, 3–0 nickade stackars Lewis Buxton in i eget kryss. På det hela taget var det så uppenbart att Wednesday inte ens dykt upp.

De kunde skylla på en smått galen skadesituation. De kunde skylla på ett sjukt spelprogram som tvingat dem att spela tre matcher på sex dygn. De kunde dessutom skylla på den psykiska knäck som två raka matcher hemma på Hillsborough utan seger förstås inneburit.

3–0 i paus. På bortaplan. I världens äldsta derby.

Och tror ni inte att Wednesday bestämde sig för att knacka håll i kistlocket och kravla sig ut?!

Tudgay, derbyhjälten från i vintras, skickade in 3–1 direkt i andra, lille Ajax-fostrade Etiënne Esajas dyngade in en missilfrispark från 32 meter efter en dryg timme – och matchen var förvandlad till ett mellanting mellan fotboll och tjurrusningarna i Pamplona.

Det räckte inte hela vägen, men efteråt sitter jag och är precis lika imponerad av Wednesday som av United. Och mest av allt och som vanligt – imponerad av hur det kan låta om läktare i England fredagkvällar som den här.

•••

Och en sak till. En match till. För första och enda gången tänker jag använda det här utrymmet till att berätta om en annan klubb jag älskar.

För två år sen träffade jag en galen norrman som heter Per-Jarle Heggelund för första gången. Han jobbar som kommentator och producent för Canal Plus, dyrkar italiensk fotboll och hade precis startat ett korplag. Morgonmatcher på konstgräs i Stockholm, måndagsmorgnar halvsju på Zinkensdamm. Jag jobbade söndagnätter, men drog dit efter jobbet eftersom det var ett speciellt gäng, en speciell norrman.

Vi blev ett gäng fotbollsjournalister, fotbollsälskare, före detta fotbollsspelare som lekte fotboll ihop. Någon har spelat i landslaget, någon har spelat mot Michael Ballack i Bundesliga, någon har spelat med Manchester City i Football Manager.

Vi heter Andrea Doria, och ni får gärna titta på oss här. Vi lämnade korpen, i fjol spelade vi i division sju, i år spelar vi i division sex – och i kväll sköt en dansk som heter Dinnesen upp oss i division fem.

Jag ville bara säga det, mest för att jag inte kunde låta bli.

/Simon Bank