Och vafan har föranlett den kompakta tystnaden från mig under det senaste dygnet?

Joserni, jag har släpat mig hela vägen ner till Tysklands södra ände, och sedan successivt hackat mig tillbaka norrut igen. Alldeles för mycket transport, alldeles för lite resande – men jag fick i alla fall min halvdag i Nürnberg, och det ska inte underskattas.

I fotbollssammanhang kommer jag alltid att förknippa Nürnberg med den här lilla märkliga institutionen, Deutsche Akademie Für Fussballkultur.

Jag var där som en del av ett reportage om hur förändringens vindar blåser igenom tysk fotboll för ett och ett halvt år sedan. Nu missar jag deras stora stund med bara några få dagar. På fredag är det nämligen dags för årets Fussball-Kulturpreis-gala, en härligt märklig tillställning där folk och fä som anses ha gjort betydande fotbollskulturella insatser prisas enligt ytterst flytande kriterier.

Hedersgästen i år är den gamle argentinske världsmästartränaren Cesár Luis Menotti. Efter VM-guldet 1978 vägrade han offentligt att skaka hand med juntageneralen Jorge Rafael Videla.
– Mina talangfulla, kloka spelare har besegrat diktaturens taktik och terrorns system, uttryckte sig Menotti då.
Och nu – såhär 31 år senare – tycker alltså akademin att timmen har slagit för att prisa detta. Såklart det är.

Resten av prislistan får mig mest att känna avundsjuka över hur torftigt vårt eget fotbollskulturella klimat är jämfört med det tyska. Kategorierna varierar från år till år – tyvärr utsågs inte årets läktarsång den här hösten – men ”Årets fotbollsbok” och ”Årets fotbollsfanzine” ingår nästan alltid. Att crossoververket ”Keine Kunst” och Alemannia Aachen-fanzinet ”In der Pratsch” vann är inte grejen, det är att scrolla ner för listorna och inse att det här alltså är de dussin av böcker och fanzines som i år varit allra bäst bland hundratals andra.

***

I fotbollskulturens anda vill jag även nämna att mitt favoritmagasin ”11 Freunde” nu fått en syster. Med det nya numret följer även ”11 Freundinnen”, det första ambitiösa magasin om damfotboll jag hittills sett i världen, med samma seriösa popkulturella ton som präglar fadershuset.

Än så länge är det alltså en bilaga, men lagom till dam-VM i Tyskland 2011 är det tänkt att ”11 Freundinnen” ska vara etablerat som en egen produkt på de tyska magasinshyllorna.

***

Någon faktisk fotboll då? Jo, för fan. Nürnberg-Bochum är visserligen inte Bundesligas största glamourmatch – och sedan de döpte om Frankenstadion till EasyCredit-Stadion har den sjunkit ännu lägre på min lista över de tyska arenorna – men det är alltid något väldigt speciellt med att åka ut till matcherna i Nürnberg.

Rymdskeppet de numera kallar EasyCredit-Stadion är ju arenan som en gång hette Stadion der Hitlerjugend, och ligger mitt ute på det Zeppelin-fält där nazisterna höll sina allra största massmöten på 1930-talet. Stora delar av konstruktionen står ju fortfarande kvar, och det är omöjligt att inte fortsätta häpna över den storslagna enormitet som präglar området. Fotbollsarenan tar ju nästan 50 000 åskådare – men är ändå en lilleputt bredvid de kolossala stenstoder där nazisterna en gång samlades. 1937 påbörjade ju även Albert Speer bygget av Deutsches Stadion – världens största arena, 400 000 åskådarplatser, inspirerad av Circus Maximus i Rom – utan att någonsin hinna klart. Det andra världskriget hann liksom emellan.

***

Idag var det ju ett rent helvete att välja bort Ruhr-derbyt i Dortmund, men ett uppåtgående Bayern München är på besök i Hamburg, där en formsvag Marcus Berg fått illustrera det märkliga faktumet att några cupförluster gjort så att HSV visserligen leder serien, men ändå anses vara i någon sorts kris.

Det kommer ju att bli hur jäkla kul som helst, men lämnar man Nürnberg så missar man en gala, väljer man HSV så väljer man bort Dortmund – och går man på fotboll så går man miste om musiken.

Just nu pågår Reeperbahn-festivalen nere i hamnen – och det är inte alls vad ni tror. Det är en pigg, oberoende musikfestival, där bland annat J. Tillman och Dinosaur Jr giggar. Ikväll är det svenskafton. Hello Saferide, José Gonzales och till och med Robert Lauls polare i Hellsongs spelar. Jag står i en mixad zon och väntar på Marcus Berg.

We all have our crosses to bear.

/Erik Niva